Påskdagen

Sitter här mitt i natta och långfredagen har gått över till påskafton. Månen är ohyggligt stor utanför fönstret och lyser upp hela gården denna natt, så där lite spöklik nästan. Och jag är som fladdermössen jag, trivs bäst på natten *fniss* Sedan jag blev skadad är det som att mitt i natten har kroppen minst kramper och dessa timmar vill man inte sova bort då det känns lite som förr då man var "normal" om man säger så. Det är så gudagott att få känna dessa "bra" stunder. Å andra sidan har jag ALL tid i världen att sova mina timmar jag behöver när jag vill och kan och det är ju lyx om man tänker efter. Det kallas positiva tankar Hehe!!! Så jag har faktiskt gjort mig 4 varma mackor och ska se en film, bara det.

Det sämsta med natten är att man får tid att reflektera endel då allt är tyst och mörkt. Hur allt blivit, vart man hamnat hur min dotter blivit sjuk och hur överjävligt på ren svenska vi haft det i massa massa år. Att man bara härdade ut allt? Att man inte blev totalt knäpp och tappade all fattning och hur man tillslut hamnade här på gatan nästan där man växte upp. Har alltid längtat hit för här har det känts tryggt på nått vis och väl här trivs jag inte alls egentligen..det är inte alls den trygga gata jag växte upp på utan minsta lilla problem. Sedan vi kom hit har problemen hopat sig som vet inte vad. Jag känner mig inte speciellt glad längre för det är så mycket som hänt på så kort tid att jag känner mig bara helt tom och slut mellan varven och ibland riktigt ledsen rent av. Det är inte likt mig att bara sitta och böla? Fast å andra sidan är det summan av allt som kommer nu. Har ju alltid varit den starke som klarat allt och det finns väl en botten även på mig kan jag tro? *fniss* Det var många herrans år sedan en kurator på barnsjukhuset sa till mig att du måste tänka på dig själv med annars kommer du gå rätt in i väggen. Tror det var 2003 hon sa det och sedan dess har det ju varit en salig grötröra med allt. Det kanske är dags för mig med att tillåta mig gråta, vara liten och ynklig inte vet jag?.Kanske rent av borde prata med en kurator om hur jag känner, den oron jag har i mig efter allt som hänt. Det är ju liksom svårt att resonera med sig själv och få positiv feedback. Likväl behöver jag få hjälp att förstå vissa saker känner jag. Med tanke på at tjag är en människa med rätt stor sugande empati för andra speciellt för mina nära och kära så när det händer saker behöver man hjälp på traven har jag insett. Min energi är nästan borta och det har ju flera orsaker men vart ska jag hitta ny. Den köper man ju inte direkt på ICA Maxi ;) Det är bara lustigt tycker jag hur allt blivit? Och jag ska nog göra slag i saken att ta hjälpen att förstå mig på ett och annat och framförallt hitta energin igen. Nu låter man som ett värsta deppo men vissa dagar är det överjävligt allt som hänt och det går bara inte att trycka bort det som om inget hänt, det är inte min grej. Jag är en öppen social människa och kan prata om allt men nu känner jag att jag kan inte göra det hur som helst, jag kan inte skriva och inte prata och vart ska jag då lägga det???

Japp! det var dagens depp detta men det behövdes läggas nån annanstans och mer borde göra det.

Mest av allt vill jag bara flytta långt bort, långt!!! Starta om allt på nytt och lägga allt det tråkiga nånstans och skicka det åt fanders bokstavligt talat. Iallafall aldrig mer minnas det. Men så lätt är det ju inte..men en dag ska det bli verklighet i allafall flytta långt bort Hehe!!!. här tänker jag definitivt inte bli gammal, då ruttnar jag ;)

Så nu tänker jag äta mina varma mackor mitt i natten efter att ha spottat ur mig lite depp och se veckans repris av Revenge med massa intriger och njuta ;) I morgon ska jag fira påskafton med mamma och pappa så det slipper sitta ensamma och på påskdagen kommer mitt älskade hjärta och firar med oss för då ska det hon bor inneboende med äta fisk och alla det saker hon är allergisk mot så hon måste fly fältet. Ja så kan det vara. I ett modershjärta sliter det bitar av hjärtat. Jag vet vilka instruktioner jag haft genom alla år. Hur vi har fått anpassa vardagen för att inte utsätta min dotter för allergen hon varit illa allergisk mot. Hur folk fått bytt kläder om det haft husdjur och massa annat. Klart som fan det huggs en spik i mitt hjärta då jag hör om sådana saker med tanke på hur jag som mamma blivit instruerad i alla år. Jag är alltid mamma vare sig min dotter blir äldre så är det!Inte för att det gjort mig något för det har bara varit så och blivit en vardag men nåde om mitt barn kommit in till sjukhuset med en reaktion av nått jag hade orsakat..då hade det varit ljud i skällan vill jag lova. Därav min starka reaktion!

Hade en viss läkare varit i liv idag och fått höra om det hade han anmält. Den läkaren var så att skötte man inte, respekterade min dotters eller vem det nu må vara med svår allergi blev han riktigt arg och sa en gång till mig att jag tvekar inte att anmäla om så skulle vara. Tänk om han levt då vi fick möglet, med skolan och allt oj oj!!! Då hade jag inte fått dra detta tunga lass ensam. Han var en läkare av rang men en gedigen vetskap om allergier, den bästa!!! Ja hur livet kan bli.

Men jag mumsar på mitt i natten och njuter av att inte ha så ont just nu.

Natti natt!