Mitt i natten pladder

Tänk att klockan hunnit bli 2 mitt i natten. Sov så länge i dag att jag är inte ett dugg trött. Men har börjat få mensvärkar och känner mig allmänt olustig. När man blivit så gammal som mig *fniss* förändras mönstret i mens cykeln. Inget är sig likt och man vet aldrig längre när det kommer, OM det kommer? Detta kan störa mig då jag i hela mitt liv haft en vidrig menstruation. Det första åren innan man fick barn var groteska. Jag var hemma varje månad från skolan och från jobbet 1-3 dagar med galna smärtor i magen..jag säger föda barn var rena havsbrisen jämfört med mens smärtorna. Jag åt uppsjö av värktabletter och inget hjälpte. som mest dessa dagar var jag nog uppe i 8 distalgesic/dygn och det tog inte ens. Jag låg i dygn på toaletten i en sacko säck och parerade spyanfallen och sparkade i väggarna. En gång minns jag att jag legat 3 dygn och var så matt att jag inte kunde resa mig upp. Fick ringa min mamma mitt i natten och be henne prata med mig så jag inte skulle svimma av eller bli medvetslös för det kändes så.

När jag var sambo runt 20 så åkte t.o.m min pojkvän i väg för han klarade inte av att se mig ha dessa smärtor och han kom inte hem förrän jag var bättre *fniss*. Min mamma kom upp en gång då jag legat på toaletten i 2 dygn och var dyng blöt av svett av värken, tittat i toastolen X antal gånger och hon tänkte ringa ambulans. Jag kunde inte prata, inte äta nått ja knappt röra mig. En gång startade det på jobbet då jag jobbade i huvudstaden. Min chef fick köra mig ner till tåget i ilfart hemska tanke och baxa mig in i en kupe och dra för gardiner och stänga dörren. Konduktören tittade konstigt då jag låg som jag höll på att dö i kupen. Än värre cykla genom stan väl hemma sen hem. Fattar inte ens att jag tog mig hem. Nu i efterhand då jag lever som smärtpatient 24/7 kan jag säga att dessa smärtor då går inte att mäta med nått det var rent sagt outhärdeliga. Därför tror jag idag att jag kan hantera smärta rätt bra för jag fick så många år med helvetse smärtorna att inget kan vara värre. När jag låg på förlossningen och inväntade att börja skrika så där som man sett på TV alla göra så svetten sprutar då det föder barn blev jag lite förvånad att smärtorna vid förlossningen inte var ett dugg, jag bara väntade när de tskulle komma? Jag hade fött barn varje månad 3 på tvären typ i alla år innan så det uteblev dessa vrål. Det var rent sagt pice of cake *fniss* Men man undrar varför det inte fanns nått så man hade sluppit detta? Så många år av lidande vareviga månad.

Likaså när min dotter bara 11 år fick eländet så ärvde hon dessa helvetes smärtor och hade så ont att hon nästan tappade medvetande. Då blev jag som min gamla pojkvän nästan att jag ville bara gå ifrån för det var så jäkligt att se henne lida så då jag visste hur övervidrigt det var. Men hon har tränat bort det värsta idag tack o lov för jag önskar inte min värsta fiende detta. Å jag själv var på väg flera gånger med henne upp på sjukan för att det skulle ge henne nån form av smärtlindring. Man önskar ingen detta.

Men nu i klimakteriets underbara värld är allt så konstigt. Det kommer och går och uteblir månader och man nästan firar att äntligen är skiten veck. Värken är annorlunda och längre på ett molande sugande sätt. Men tack o lov lindrar en panodil Zapp idag. Man tror varje gång att man måste in och få blodtransfusion nästan och denna "låga" känsla i hela kroppen. Lite små depp dagarna innan som man bara vill gråta en skvätt fast man inte är direkt ledsen. Det sades då jag var 38 år att jag var i början av klimakteriet och nu 11 år senare sitter jag fortfarande med eländet kvar. Själv vill jag personligen bara bli av med det. Känns som man gjort detta nu och några mer barn ska det inte bli så stäng av!

Ikväll är en sådan där dag "dagarna innan" så man kan böla av ingenting. Riktigt sentimental känsla i hela kroppen uhu! Undrar just hur många år till man ska valsa i detta klimakterie? Ja, vi kvinnor är väl ena unikum Haha!!! Vi blöder halva livet som galningar och allt som tillhör detta. Vi bär våra barn i våra magar i 9 månader med diverse symtom av det och vi t.om jobbar in till sista dagen. Sedan ska vi krysta ut en liten människa på allt från 2,5 kg till över 4 ibland mer än så. Och dessutom innan kanske ligga i allt från nån timme till flera dygn med värkar och känslan att en mega vattenmelon ska ut genom ett knapphålshuvud. Vilka hjältar vi egentligen är alltså vi kvinnor, det tycker jag nog man kan få säga. Tänk en karl gå igenom detta? Tanken att en karl skulle gå i 9 månader och dessutom jobba heltid, på det få andra saker med som förkylning mm Haha!!! Näe vi kvinnor är enastående och definitivt inga veklingar.

Så med denna diskussion på nattkröken blev man faktist lite trötter. Bäst att inta horisontal läge medans tröttheten ifunnit sig.

Natti natt!