Suttit och lyssnat på Sigrid Bernsens inspelningar på instagram där hon berättar hur hon totalt kraschade i svår utmattning. Tårarna rann på mig när jag lyssnade för hon berättade så bra hur det är att just krascha då alla krafter bara tar slut. Likadant hur många år innan man borstat bort trötthets och duktighets känslan för man tycker att man ska inte gnälla eller visa att man är så slut. Kontentan OM man gör det blir oftast från omgivningen att man är lat, inbillar sig osv. Man blir inte trodd.
Något hon sa så klockrent var att efter en krasch tar det ju inte bara ett par veckor med lite vila att komma igen och att även om man en dag är glad, sitter på ett fik är ju inte det lika med att man mår som innan . Man lever ju i denna återhäntning under lång tid och ibland resten av sitt liv . Ett enormt jobb att hitta balansen tillbaka i livet till den man var innan om man nu gör det helt?? Tror inte det ärligt talat men kanske i närheten av det som en gång var?
En enormt bra beskrivelse gjorde hon och all kärlek och läkning till henne i detta så tuffa❤❤❤ Klart värt att lyssna på det hon beskriver så enormt bra❤
7 dec 2017 kraschade jag. Jag hade varit in ett par gånger innan till akuten med diffusa hjärtklappningar och känt mig konstig men proverna såg ju bra ut. En gång hade jag så svår huvudvärk att jag hamnade på trauma och de kunde då redan se nått på mitt hjärta och likt de Sigrid sa frågade jag också doktorn om jag skulle dö så dåligt mådde jag den gången. Men den 7 dec 2017 satt jag bara i min fotölj då hela kroppen kändes som den blev förlamad, det stack i hela mitt ansikte, armar, händer och ben som nålar. Kände inte av mina kroppsdelar och blev livrädd. Hjärtat rusade uppemot 200 slag och bara ökade då jag mätte. Likaså blodtrycket som jag normalt brukar ligga på 130/70 var uppe i 210/110 också de bara steg. Jag kunde knappt röra mig i fotöljen och jag trodde ärligt jag skulle dö då jag även fick jätte svårt att andas. Timmarna innan hade jag också fått akut diaree men inte magsjuka eller så utan min kropp bara lade av.
Jag larmade 112 gråtandes i fotöljen för jag trodde att nu är det SLUT så dåligt mådde jag. Ambulansen kom och jag hamnade stor gråtandes på akuten totalt slut som människa. Jag kunde inte ens sluta gråta minns jag. De kom ner från hematologen då de sett att jag låg där för jag utreddes då samtidigt för mastcells sjukdom efter att jag varit på väg att dö i maj 2017. Det var grym personal den natten och jag lades även på hjärt övervak. Trots allt detta fick jag höra att jag simulerade ( förståss inte av personal) för att provsvaren var bra tack o lov men just därför skulle jag inbilla mig. Hur fan inbillar man sig nått dylikt säger jag. Jag ligger väl inte som en lam och stor gråter som att jag inget annat har att göra. Då känner man inte mig. Det blev efter den händelsen ordentliga kontroller i hemmet med ekg övervak, hjärt röntgen, blodtrycks tagningar var 30,de minut mm.
Jag förstod då att det är så man ser på mig de som inte känner mig till 101% . Och att man inte alls förstått vilken press/stress jag levt under i så många år närmre bestämt från år 2004 när allt började med vårat hem, mögel , allergichocker, ca 10 utflyttar in och ut i lokaler, campingar, hotell, bo i bilen, distans undervisning av skolan så min dotter skulle få betyg och jag fick ha hela detta ansvar etc. Den stress det var plus att min dotter var rejält sjuk under flera år pga möglet mm. Ekonomin som helt damp i botten. Ibland ambulansfärder varje vecka flera t.o.m . Sedan mig själv med mina skador och hur jag av och till mådde rejält dåligt men alltid måste vara den som stod upp, fixade allt. Jag hade ingen som hjälpte mig med nått då rent praktiskt.
Sedan löpte detta på år efter år, flytt efter flytt då det var mögel överallt. Att förlora allt man äger 2 ggr med 6 års mellanrum. Aldrig få en trygg tillvaro, lugnet och aldrig få må bra i sitt hem som skall vara ens borg. Framförallt att vara helt ensam och fighten för min dotters rätt att få må bra, min egen, mitt hem och det jag innan hade i min kropp . När allt detta väl löste sig 2017 dog mamma på 12 timmar utan förvarning och det trauma att hitta henne så i sin säng bortom all räddning. Ingen förberedelse alls att detta skulle hända bara det är ju ett trauma. Och på det fick pappa vaskulär demens/alzheimer och alla livshotande blodförgiftningar i ett i ett. 3 boenden från hell som inte skötte honom , drogade honom och massa flyttar. Plus en försäljning av hans bostadsrätt, avveckla 60 års liv i den med alla minnen. Det var ju mitt barndomshem också ❤Stötta pappa iallt detta så han mådde bra vilket givetvis var en enormt tuff tid för honom att inse att han kan inte bo kvar i sitt hem utan måste in på boende. Jag gjorde allt i min makt för att inte han skulle braka i detta. Till priset av att jag fick lägga alla mina känslor, min ork åt sidan, inte känna efter HUR MÅR JAG iallt detta.
Samtidigt skulle jag då borsta av mig mitt i allt och vara en flickvän, glad och pigg vilket det inte fans nån orka alls till då jag redan var inne i väggen rejält. Jag borstade dagen efter min kollaps 7 dec av mig och återgick till ett vak på sjukhuset över pappa som då var på väg att dö i blodförgiftning nr 5, rosfeber och amputation av halva benet. Jag var ju tvungen att orka lite till fast ingen ork egentligen fanns. Men pappa hade bara mig och jag skulle aldrig lämna hans sida i de skick han var då aldrig.❤
De få timmar jag fick hemma var jag så trött att idag fattar jag inte ens att jag orkat allt detta. Jag hörde att jag måste ju tänka på andra i min omgivning med. Så var det. Att få att man förstörde för andra för att jag i princip hade en mycket svårt sjuk pappa. Det är lätt att sitta och tycka en salig massa när man inte är i samma sits. Tycka, tycka och tycka. Ge dåligt samvete och allt vad de innebär. Detta har jag benat allt nu sedan mitt liv har lugnat ner sig såklar fått hjälp att bena vad som faktiskt hänt och att de jag genomlidit i så många år var ett under att jag klarade mig så länge innan kollapsen kom. Och att jag inte alls ska känna att jag förstört, varit dålig som människa för att mitt liv varit tufft en lång tid att jag borde ha orkat lite mer för ännu fler typ. Näe tamigtusen jag borde inte nått mer!!!
Jag förnekar inte att jag också fick enormt mycket hjälp under en period i allt detta med det praktiska onej. Jag fick verkligen massa massa praktisk hjälp som jag är så tacksam för ❤ Men den känslomässiga biten kan ingen hjälpa en med, den stressen. Den ligger i individens kropp och det kan ingen utomstående nånsin hjälpa en med mer än att vara förstående i det hela. . Detta måste man göra själv, framförallt rannsaka sig när det gått för långt. Vad är bäst då? De kan bara den drabbade sätta gränser och bestämma. När aggregaten är tömda är det så. Då spelar det ingen roll med glada tillrop, semester, gör nått kul framförallt inte orden glöm det där nu. Inte heller kan man "betala tillbaka" mitt i en utmattning. Det är nått man får göra när allt är bättre i såfall. Normalt sett i en frisk människas liv om man får hjälp ja då kan man bjuda på en middag som ett exempel . Men att bjuda tillbaka för en utmattad det går inte för orkan är borta, hur mycket man än vill är det omöjligt.
Jag är fortfarande också i en lång läke process efter allt, på väg till baka. Jag har både glädje, sorg och trauma att bearbeta. Jag förlorade 2 hem, min hälsa rejält och båda mina föräldrar. Tiden för läkning vet ingen, det tar den tid det behöver. Men glad att jag fått hjälp på flera håll i all denna sörja att bena vart jag varit, hur det varit, vad , hur jag ska göra och vart jag ska. Tack ni som lyssnat ni vet vilka ni är❤
Det tråkiga är när man hamnar så här att så få ens vill förstå hur allvarligt det är. Det syns ju inte som ett bandage, ett sår på utsidan men jag kan lova att insidan har sina sår.. För att inte tala om vad syrliga kommentarer åsamkar eller bara ignoransen att inte ens lyssna på vad en människa i en sådan sits verkligen försöker berätta , hur denne mår .
Många av allsköns symtom jag fightats med åratal nu har börjat ge sig nu. Sigrid beskrev hudutslag, hjärtklappning, tungt att andas, allergi chocker bla precis det jag också haft. Denna förlamande hjärntrötthet och att de känns som man alltid är trött även om man sovit 9 timmar. Svårt att andas då man tycker luften sitter i nyckelbenet inte ner i lungorna som det gör på en frisk person. Jag märker ju min galenskallevärk som dels är en huvudvärk i nacken av mina skador innan men jag har också haft den som triggat ännu mer dessa är 2 skiljda. Den siste har börjat lätta bort med längre intervaller nu då jag har det lugnt i livet, inga krav, inga måsten etc. Och jag behöver inte gå i försvar mer.
För första gången på 31 år har jag lugn och ro runt mig. Inte klokt😲 Jag kan göra vad jag vill, hur jag vill, när jag vill det var länge sen ojoj. Jag kan se frammåt med ett lugn. Att planera går inte med tider, datum etc utan man får ta dagen som den kommer . Orkar man orkar man om inte näe då orkade man inte just den dagen och det är inget nederlag. Men det finns en planering på det sätt jag kan planera inte på vad alla andra tycker man borde .
Idag trots ben som inte vill exakt som mig blev det 4,5 km i solen . Om än helt bortdomnade ben gjorde jag det och en salig massa stretch på det👍🏻 Min kiropraktor har visat hur, så det kör jag.
Bandagerade av mitt förbannd i gårkväll för att se och jösses vad de sytt i hop min handrygg😲
Skönt att få lufta de i allfall , var ju helt skrynklad under bandaget 😜jösses ser ut som jag är 102 år på handen🤣 men om 14 dagar skall stygnen tas och provsvaret kommer om ca 3 veckor.
Nu blir det pyssla lite och en ny vecka närmre dagen D ❤😜
På återhörande och säg aldrig till nån att den inte gör tillräckligt för man vet inget om hur den personen haft det, hur den mår innerst inne. Tror nog det allra flesta gör så mycket de orkar och att fåtalet simulerar. 😚❤