Min tanke gick idag till min farmor och vi pratade lite extra om henne denna dag.Hur hon egentligen hade det. Hur ett av hennes barn tog avstånd av en anledning ingen än i dag vet, från henne tidigt när barn barnen var små och aldrig hade någon mer kontakt. Barn barnen fick inte gå in till sin mormor fast det bodde vägg i vägg i samma trapphus. Efter allt slit min farmor haft som änka till 4 barn tidigt så var det detta hon fick leva med tills hon dog. Fyfan säger jag!!! Minns så väl bouppteckningen efter min farmor, jag var 13 år och var inte dum för att jag var liten inte. Förstod en hel del av det som hände.Den dagen dög det att komma och slita i farmors saker trots alla år som för flytit utan kontakt, hur har man mage? Idag kan jag inte förstå hur min farmor klarade av detta, hur orkade hon? Att förlora en dotter?
Å hur i h...vetet kan man bete sig så? Har man ett normalt psyke om man inte kan prata med varann och lösa konflikter med det som står en närmast, utan tar till sådana fasoner, mitt svar är NEJ!!!
Å hur orkar man leva med det ett helt liv att man betett sig så? Den dagen inte mamma längre finns då finns inte förlåtelsen, det är kört! Då får man leva med detta, FY! Säger jag. Ja jag ryser av att bara tänka på det. Jag hoppas verkligen "ågren" bet sig långsamt plågande in i samvetet för man gör bara inte på detta vis!
Nog har man bråkat med sin mamma,pappa, mormor etc Men man har alltid haft vettet att reda ut, förlåta. Det är grunden i stommen i kroppen om man har nån vett och sans. Dåligt samvete , ouppgjorda saker är inte nådigt att leva med tror jag det förgör.
Nåväl, mina tankar går ikväll till mina nära och kära som inte längre finns med och jag tänder ett ljus för dem ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar