Åkte i väg en sväng ut på landet till en kompis kompis. Så nu sitter jag här och mår lite dåligt faktiskt av det jag fått uppleva i dag. Min kompis kompis har fått beskedet obotlig cancer. Denne vill inte heller ha mer hjälp från vårdsidan som det verkar utan väntar bara på att få göra sin resa. Denna person ställde upp för mig en gång för ca 10 år sedan då jag behövde hjälpen rejält och det var med sorg jag såg denne idag. Att få ett sådant fruktansvärt besked att det finns inget som kommer bota detta men vi kan ge 1,4 eller 10 år om medicinerna fungerar mm, hur tar man det?
Är det värt cellgifternas hemska konsekvenser? Eller ska man må hyfsat men ändå inte orka och få det mycket kortare den tid man har kvar? Hur fasen väljer man? Å hur fasen mår man att veta att tiden är begränsad? Näe jag vill inte ens tänka på det.
H*n var mycket klen och såg så liten ut, inte alls som jag varit van att se och det gör så jädra ont att se hur ledsen h*n var, bitter av saker i livet som varit och blivit och så väldigt liten i allt detta. Kan bara inte slå ifrån mig dagen riktigt. Det är så grymt orättvist!!
Att bara ligga där och invänta sin sista resa, inte veta när och hur fort kommer det gå men det mest läskiga att ge upp hoppet. Obotligt överlever man inte så är det men man kan få förlängt om man tar hjälpen som h*n nu bestämt sig för att inte ta.
Frågade dottern i huset hur hon klarade allt detta, hur hon mådde och hur hon bara orkade detta men hon hade inget svar. Jag tänker mig steget till min egen dotter hur hon skulle reagera och orkar nästan inte ens fortsätta tänka. Denna tjej fixade och donade och hela tiden vetandes att hennes enda kära anhörige skulle inte klara detta i slutänden och än värre hade givit upp nu med. Jo jag förstår att man måste som anhörig..man har inget val när sådant här händer..klart man pallar det tills det är över men ensamna om det och inte så gammal heller som dotterna är. Jag tänker på det hela tiden..för jag är också helt själv med min dotter och självklart har man ibland tänkt att tänk om det händer mig nått då är hon ensam med det, så hemskt.
Näe en tung dag blev det och jag hoppas verkligen h*n ändrar sin inställning och tar hjälpen för sin dotters skull så det kan få många år kanske till tillsammans bara det att ta fajten för deras skull inte ge upp den så lätt??. Men har man inte i dessa fotspår vandrat själv kan man nog inte ens försöka förstå hur jävligt det måste vara. Hur man tänker när man står med dessa vidriga val osv.
Avslutar i allafall med en gnistrande bild av frosten från deras gård idag. Lika sköra som snöflingorna satt där på deras taggtråd i ett pärlband och dinglade ihop, lika skört är livet.
Och en förövrigt helt underbar klarblå vårdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar