När man har levt i 61 år har man en hel del erfarenheter av livet både bra, mindre bra och riktigt dåliga. Man har också träffat så mycket människor. I det jobb man haft, när man varit ute och dansat , inom sjukvården, skolans värld, myndigheter och från den värld där människor hamnat pga sjukdom, olyckor och hamnat utanför som jag också jobbat med. 61 år har givit mig så mycket. Men det allra allra värsta är människor som stöter ut andra och tyvärr kan detta börja väldigt långt ner i åldrarna vilket skrämmer mig. Jag säger bara VARFÖR till det?
Hur /varför blir man en sådan människa, vad grundar ett sådant beteende?
Jag har själv varit barn och fostrat barn. När jag var 7 år blev jag mobbad första året i skolan pga att jag hade hemsydda kläder .Min mormor jobbade bla som sömmerska och var grym på allt vad sy, sticka, virka mm va. Hon sydde jämt och kunde sitta hela nätterna och sy till mig från det jag föddes. Inte bara mig min docka fick exakt samma kläder som mig ❤️. Jag hade alltid robust hemstickade, raggsockor, vantar, mössor kläder som var jätte fina men såklart inte som alla andra som handlade i butikerna och alla hade lika. Men jag älskade mina tills jag började bli mobbad för dem . Det började med min fina angora baskrar med silvertråd eller guldtråd i som mormor gjort. Jag älskad dem verkligen men på väg till skolan varje morgon stod ett gäng tjejer och passade på mig. Slog av min basker, trampade på dem och värst var i lerpölar då det hade regnat. Detta gick då långt med verbala glåpord, knuffar idyl pga att jag hade hemsydda kläder att jag varje morgon hade ont i magen men ville inte säga nått till mamma el pappa. Detts höll såklart inte att vara tyst och när mamma fick reda på detta blev hon skogs arg. Hon kallade upp alla inblandade med deras föräldrar i vårt vardagsrum och jag minns inte exakta orden hon sa men gosh hon var riktigt arg😅 Efter den dagen sa ingen någonting mer till mig om mina kläder. Mobbingen kom tillbaka i högstadiet då jag var en hårt idrottande tjej. Spelade fotboll, bandy, friidrott, simning mm. Var vältränad och redan innan en smal kroppsbyggnad då utan några bröst direkt. För mig betydde bröst ingenting och en fördel bara i den sport jag höll på med att inte ha stora bröst. Men då började ord som plankan, kvisthål idyl. Hånskratt av äldre att jag inga bröst hade plus att jag blev kallad för Tore Skogman och Pippi Långstrump för jag hade fräknar och brett mellan mina framtänder . Ingenting av detta bet överhuvudtaget på mig eftersom jag inte hade nån fixering över mitt utseende då. Jag älskade min sport jag höll på med och hade mina trogna vänner . Tyckte snarare synd om dessa individer som ens måste sjunka så lågt att ta till sådana saker för tillfredställa sig själva. Stackare säger jag än i dag 😅 Men det finns de som inte orkar som inte hade den starka grund jag hade kanske eller liknande.
Men den tiden som varit satte så klart visst avtryck i mig och tror det var grunden till mitt eget engagemang att jobba via nätet som stödperson via då det begav sig en portal som var rätt stor. På nått sätt visste jag att jag var en rätt stark person med erfarenheter och en envishet att aldrig acceptera orättvisor och att andra med t e x maktposition lekte med andras liv, särskilt de som inte orkade odyl. Därav mitt engagemang.
Likaså var jag när jag var barn den som alltid valde att leka med de som alla andra inte ville vara med för de kanske hade ett handikapp, pratade ett annat språk, var döva eller rent sagt utstötta av löjliga orsaker. Jag var rätt liten då 2 tjejer flyttade in på gården som var döva. De fick aldrig vara med och jag tvingade mamna köpa ett spel på den tiden man kunde lära sig teckenspråk. Pluggade på och lärde mig flytande att tala teckenspråk för att kunna kommunicera med den. Likaså kom 2 tjejer till vårt lant ställe och bodde där som var tyskar. Japp, jag lärde mig tyska och de blev mina vänner😊
När min dotter föddes och var den i den åldern när de började leka ute var jag noga med att förklara vikten att när ni leker får ingen bli utanför. Ser du det så se till att den personen kommer in med i gänget eller säg till mig eller någon annan vuxen. För ingen vill vara den som står utanför, det gör ont och är inte trevligt och förstör så mycket. Alla , vare sig man är lång, kort, tjock , smal, olika hud/hårfärg, handikapp etc ska få vara med. Det fanns en tjej på våran gård som var handikappad och fast hon var 8 år var hon i utvecklingen många år efter. Ingen hade lust att vara med henne berättade min dotter för hon kunde inte prata, kunden inte äta utan mattades via en slang in i buken odyl. Men min dotter tog henne under sina armar och trots att de inte kunde prata så kommunicerade de på annat vis. Det var fantastisk att se hur hon skyddade henne och stod upp för hennes lika värde fast hon då bara var 6-7 år. ❤️ Det är så enkelt att bara prata med sitt barn för det fattar så väl trots att de är små. Nu vet inte jag om alla har det i sitt blod??? Ibland undrar man då man stött på genuint korkade personer som verkligen verkar njuta att skada andra. Fattas nått i generna eller har uppväxten/ fostran gått snett på nått vis?
För mig var detta en enormt stor bit i upp fostran, så självklart fasen lika viktigt som att lära sig äta . Behandla andra så som du själv vill bli behandlad PUNKT!!
Jag tackar mina föräldrar för den uppfostran och uppväxt jag fick❤️ Vi var inte rika, tog aldrig saker förgivet och var tacksam för det jag fick och bemötte andra på bästa sätt med respekt gentemot både vänner och äldre människor. Genom livet har grundpelaren alltid funnits i min ryggrad men livet har blivit så mycket tuffare, råare, smutsigare än när jag växte upp. Vad hände liksom? Ryggradslösa, maktgalna, bortskämda, empatilösa, otacksamma, dryga, prestigfyllda bittra och sura människor. 🙄
Nu är jag rätt stark i mig själv så skit har inte bitit på mig så bra. Kanske för att jag växte upp med den bästa pushen av mina föräldrar att få en stark själv känsla och självförtroende vad vet jag.
Men när jag nu stöter på detta fenomen nu i min ålder blir jag skrämd. Trodde fasen inte det existerade men🙄 Jag trodde att när man blir äldre vill man försonas, bli förlåten för synder och dyl. För som endel säger med ironi "undrar om man hamnar uppe eller nere för det man gjort i livet" 😅 Vet exempel på personer som gjorde sina barn illa och låg på dödsbädden och verkligen bad dem komma för att de skulle bli förlåtna i sista stund inför resan vart de skulle hamna typ. Samvetet kom först då och knackade på .Hade en vän som råkade så ut och bad bokstavligen vederbörande åka rakt ner i det undre skiktet för vad denne åsamkade.
En sak är säker att sådant blir till ett minne som aldrig går ur tiden, ett ärr i själen. Det pratas om det och det kommer följa i generationer. Vi hade i vår släkt en patetisk dust på 50 /60 talet. Långt innan jag föddes. En incident som ledde till en patetisk konflikt och förstörde för resterande generationer. En konflikt som hade kunnat enkelt lösa sig genom att vara vuxen och prata men tyvärr förstörde så in i bomben. Det enda människan blev ihågkommen med inte så trevligt CV om man säger så och än idag. Det blev ingen gloria på dennes huvud utan snarare tvärt om, säger inte ordet. Mycket tragisk kan jag tycka att denne strävade efter den titeln för sin dumma envishet .
Jag saknar bara ord att människor över 60 inte kan prata, erkänna, förlåta, försonas att detta bittra fenomen hänger kvar, fasen jag skulle inte ens orka tjaffsa ärligt talat 😅 Måste vara tungt att bära på sån vet inte vad jag ska kalla det🤔🙄 Ord saknas bara.
Nåväl, livet går vidare och man sollar agnarna från vetet😁
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar