Idag har jag kört i gång min dator för första gången på flera år. Skaffade mig en ny då som ibte alls var som mina tidigare och ärligt talat fattar jag ingenting. Hittar inget, finns inga appar så riktigt trist. Stängde ner den igen och gav upp. Min utbrända skalle orkar inte ens😅
Kollar på ett program om relationer där de är på retreat för att hitta tillbaka till varann. Det flesta gifta över 10 år. Haft barn som blivit äldre och när de inte längre kräver full uppbackning fpr det ju all tid för varann och känner eller kommer knappt ihåg vilka det var och är mer än föräldrar. Separationer är då vanliga och orsaken mest, 98% är kommunikationen. Att man och kvinna inte kan kommunicera.
Sen händer ju också saker i livet när man blir äldre och ens barn är utflugna och man tror att NU plockar man tillbaka den man var innan. Jo mors! De kommer åldersproblem ens föräldrar blir äldre , sjuka, mer ansvar över dem, de avlider, sorg etc. Dem tiden man hade innan familj/barn får man inte igen. Att bli äldre och de man har i bagaget sätter prägel på hur de äldre livet blir. Jag vet att jag kommer aldrig nånsin bli den jag var . Dels pga många tuffa sjukdommar, alla mina flyttar från mögel och hur det bokstavligen dränerande mig både fysiskt och psykiskt. Mina föräldrars död en traumatisk på dig sätt att ingen förvarning kom och mamma var borta för alltid på 12 timmar. Pappas 5 år med alzheimer, x antal inringningar att han var döende och man ställde in sig på det och han kom åter. Tack o lov men min mentala bit med dessa enorma svängningar gjorde att jag kollapsade. Min kropp pallade inte mer. 6 ggr tror jag vi hoppade i skorna för de sa att pappa var döende innan han på riktigt var det och det drog ner psyket rejält. Fick heller ingen hjälp i vården för detta så har fått fightas med min enorma trötthet som griper tag av och till. Plus sorgen av att förlora mina föräldrar och allt runt det. Plus nytillkomna svåra sjukdommar , var själv på väg att dö Plus sista att få veta att man har ett hjärtfel där hjärtat kan stanna och intr bara jag utan min älskade dotter med. HUR mycket aka msn palka ta in i samma kropp liksom.
På det ska man vara social, den gamla glada man var innan allt etc etc. VEM tar hand om mig då? Den som själsligen gjorde det var så klart mina föräldrar med dem miste jag ju. Alltid alltid när jag var sjuk kom mamma med lite gott att äta, sin enorma empati och förmåga att få mig bli bättre. Vi kunde gå dit och få sätta oss vid ett dukat bord och äta himmelsk mat bara det. Pappa och jag hade vår sista familje lunch 22 maj 2018 . Den dagen var himmelsk . Vi mumsade och hade det så lungt och skönt efter allt. Dagen efter blev pappa svårt sjuk i blodförgiftning och inget blev sig nånsin sig likt. Han kom aldrig mer hem .Dessa år från juli 2017 till aug 2021 knäckte mig totalt. Alla vak, alka turer 24-35 timmar på akuten med en papoa som inte var vid medvetande. Jag var oftast ensam också ensam och livrädd . På de skulke man sköta sig själv, sitt hem mm och inte nånstans fanns nån form av sätta sig vid ett dukat bord eller bara få as böla och bli omhändertagen så. Ja visst ord och stöttning så men det räcker inte när msn ör så trasig. Ord är fina såklart men det hjälper inte så är det ju.
Jag lever än med hjärndimma och väldigt lite tålamod efter min kollaps 2019 och jag tror ärligt inte jag kan bli av med den. Känns som nått som gått förlorat liksom. Jag som kunnat puls med saker, löst problem, kopplat datorer, apparater mm och jobbat med precision i mitt arbete har inte ett gnutta övers för sånt längre.
Men man har knappt fått nått andningsrum att återhämta sig heller. Sista 2 åren nu med nytillkommet hjärtfel och den enorma panik/döds ånges som kom med det har det sugit allt vad energier är. Och än är varken jag eller dotra färdiga. Dels har jag ångest över mig själv och dubbelt då dotra är sjukare än mig . Inte ett skit händer i hjörtvården de har ju fan inte ens kollat vpra akuta hollter för över 1 månad sen. Ingen har som vanligt hört av sig och då var läget allvarligt med dotra. Jag exploderar snart av ilska gentemot detta urrusna sjukhus. Vad fan på ren svenska väntar det på??? De blåser upp om död och fan och hans moster och vpra värden är farligt höga. MEN GÖR NÅTT DÅ🤬 Dotra pratade de ju med om kombinerad pacmaker/hjärt startare. Inte ett skit händer ju. Ska man verkligen behöva bli riktigt arg för precis allt i detta liv?
Så också vattnet i min vägg rinnande sen 14 juli. Ingen har återkopplat trots 2 påringningar och lovande nu. Snart har jag mögel IGEN🤬
Livet har varit hårt sanna mina ord och allt man ska fightas med och emot. Samtidigt hitta sitt inre lugn, älska sig själv etc. Innan man kan allt det kan man inte heller engagera sig till 100 för VAR hittar man orken? Jag har ju ingen som fightas för mig, ringer åt mig eller river i när jag inte orkar eller blir pissade på. Lustigt nog har folk alltid tyckt att man ska ställa upp tillåt mig asgarva. Som om jag inte gjort det JÖSSSES!!!
Jag har haft fullmakter att ringa, prata , förhandla, gå på möten för folk som bara inte orkat mer. Jag har anmält när grova fel begåtts för att påpeka att sånt här händer, pratat med läkare, bokat tider för andra, varit med och stöttat när de inte orkat tala för sig och mycke mer. Men när jag inte orkar är det jävligt tyst för då ska jag orka lite till jag som är så stark och tydligen totalt utan rätt eller botten att inte orka mer, påt igen typ lustig va🙄 En sak är säker min välgörenhetsbyrå är stängt för gott nu, aldrig mer!
Jag kämpar på, försöker boosta mig själv att bli starkare och orka men vägen är lång och tiden får avgöra. Om jag fick bestämma hade jag velat ha min lilla mamma eller pappa som kom tillbaka från himmlen bara för en liten liten stund ibland och gav mig kraft så som de var specialister på❤️ Gosh så jag saknar er😢
Med det säger jag på återhörande 😘❤️