T kom hem och hade fått jätte jätte ont i armhålan igen, strålade ner i hela armen och en stor knöl hade slagit upp igen.
Ringde sjukvårdsupplysningen direkt då detta nu pågått i nästan 2 månader. 40 minuter i kö *suck* Ja det tyckte ju detta skulle utredas men när ingen gör det då? Vi har ju varit 2 ggr nu och inte ens ett blodprov har tagits. Näe så man fick inte komma till nån. Men se det sket vi i och åkte iallafall till akuten. Är väl det akuten är tillför eller? Dels vill man ju veta att det inte är något allvarligt för knölar i armhålan är inte att leka med och hon kunde ju inte röra armen idag pga smärtan och för att lugna sig själv.
Ja akuten kom vi ju inte in på???? Hon var inte tillräckligt sjuk för det och skulle därmed få vänta i oändlighet. Inte sjuk? De kan man ju inte veta om man inte fått bli undersökt eller? Så vi blev då hänvisade till Närakuten..där är det först en sjuksköterska man betalar för som ska bedöma om man får träffa läkare sen får man betala igen om så är fallet *suck* Vart är vården på väg?? Men vi fick en helt underbar sköterska som först tog en CRP och på de ser man ju en hel del sen tyckte hon med tanke på att knölarna varat av och till utan några andra symtom såsom infektion eller förkylningar osv att vi skulle träffa även läkaren. Men de hade inga tider förrän klockan 22 och då var klockan 19 men när hon såg mig med kryckorna och min eländiga gång så tröck det in oss mellan patienterna. Tänk de finns änglar i vården med om än man sällan stöter på dem. Detta var nog den första sedan 1999 då jag låg på Alfta rehab center.
Fick en jätte bra utländsk läkare som undersökte armhålan jätte noga och drog i knölen för att se om den satt löst liksom eller var en lymfa.Lymfkörtel var det inte utan en kraftig infektion i hårsäckarna. ville ge henne antibiotika. Men hur gör man?
Åren 1993-96 var T svårt sjuk och levde på antibiotika konstant. Hon fick svåra allergiska reaktioner och blodet rann ut tarmarna av allt det gav henne och de konstaterades då att hon tålde inget vad antibiotika hette. De kom in VARNING i journalerna och för att hålla de elakartade bakterierna som hon hade i kroppen fick de ställa henne på sulfa år ut och år in för att hålla bakterierna i schack och att det inte skulle förökas. Tills den dagen hon inte tålde det heller och tappade håret och såg allmänt utmärglad ut. Läkaren var maktlös den gången då jag beslutade att ta henne till Vidarkliniken som en sista utväg. Läkarna här sa att jag kastade pengarna i sjön att de aldrig skulle kunna få bort det. Men med några veckor med deras homeopatmedicin och bakterierna var puts veck och hon var kärn frisk och har sedan den dagen inte haft en enda bakteriell infektion. Hon åt dessa preparat för att stärka upp kroppen igen i några år sedan.
Å här står vi nu med en infektion? Vi provar nu med spritomslag i armhålan och ser om det kan dra ut infektionen om inte måste vi ju rådgöra med allergiologen. Anafylaktiska chocker av flertalet antibiotika kurer är inte att leka med. Så hoppas hoppas nu detta kan hjälpa.
Man kan ju även gå in och suga bort det om det inte ger sig vad jag fattade..men hoppas nu detta ger med sig.
Skönt att det inte var nått annat knas iallafall man blir ju så rädd när det är knölar i dessa regioner.
Så nu är både jag och T helt slut och min fot har inte fått vila ett dugg. Och med kryckor ska vi inte ens tala om min nacke och rygg UHU!!
I morgon tänker jag ha siesta hela dagen med foten i högläge. alltid när jag fått nån behandling eller så och SKA vara i stillhet inträffar massa annat och man måste vara alert, det slår aldrig fel. Vid sådan tillfällen önskade jag att jag inte var ensamstående och att man hade hjälp. Men men så är inte fallet och det är bara att göra de som måste göras. Hoppas bara nu att inte kortisonsprutan var förgäves när jag måste gå så mycket.
Så nu är det sängen som gäller.
Natti natt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar