5 juni, jag gick genom gården här på morgonen och såg ballonger på endel balkonger. Det är studenten idag. Och som för 3 år sedan var det även skolbal, inte ens det fick hon vara med på ,trots att det lovad dyrt.
Ja många går ut gymnasiet denna dag och det skulle min dotter också ha gjort om det inte hade gjort henne sjuk där för 3 år sedan när det bara gav fan i att ge henne mat i skolan. Kan inte låta bli att fälla en tår och känna en sådan ilska denna dag över hur alla år bara gått förlorade pga brister. Hur min dotter bara fått sitta av ytterligare år, igen!! Och att det samtidigt ska vara så svårt att få upprättelse, är ett ungt människoliv så billigt? En ung tjej? Jag förstår mig inte på samhället, inte heller alla dessa människor inom skolan vi stött på under det år hon varit inskriven i skolans värld. Vilken vidrigt bristande kompetens och vilja när man inte är som alla andra och då menar jag man har ett LITET handikapp men tillräckligt för att vara beroende av sin omgivning för att må bra.
Jag minns vår första läkare som vi hade för allergierna. En mycket kompetent kvinna och en enormt go barnläkare. Hon skrev ju alla intyg inför skolstarten hur T,s miljö måste vara för att hon skulle klara att gå i skolan. Ja de ignorerade ju även det men en gång sa hon till mig efter att ha haft kontakt med berörda att det var det knäppaste hon nånsin fört en konversation med och bara skakade på huvudet.Och hon hade aldrig varit med om att hennes intyg ignorerats totalt. Det säger en hel del!
Att leva med ett för det yttre osynligt handikapp är inte lätt, ibland önskade jag att det verkligen syndes på utsidan för det blir lite mer respektabelt då. De är ju likadant med min whiplashskada. De syns inte alls men är ett rent helvete inne i kroppen och likaså är det med allergier. Ibland önskar man att man hade en rullstol att ta till, ett bandage att trä på sig eller vad som helst för då syns det. Många människor är så trångsynta att det ögat inte kan se det finns inte.
Att jag anmäler och inte ger mig med detta är för jag vet att det är så många därute som har problem och många orkar bara inte ta processen. Det är som att stånga sig blodig i pannan och därmed lätt att ge upp. Nu har jag haft fördelen som inte varit heltidsarbetande utan jag har kunnat lagt mig i till 220% vilket är svårt om man har ett arbeta dagtid och få allt att fungera.
Jag vet att många allergibarn har ett h...vete ute på skolorna och det görs inget åt det. Så om mina anmälningar, de gånger jag varit ut i massmedia kan hjälpa kanske nån eller att nån får upp ögonen för handikappet allergi! Så är det värt all slit. alla kränkningar, hot mm.
De jag sett genom många år är en skrämmande syn från personal på vissa skolor. En total ignorans och en icke vilja att förstå eller är de bara urbota korkade tro? Tror nästan det sista faktiskt.
Iallafall skulle denna dag vara min dotters studenavslutning också om hon blivit bemött med värdighet men så är det ju inte och det gör mig så ledsen och förbannad.
Men jag hoppas att vårt ärende nu tas på allvar när det äntligen hamnat på rätt instans. För allt detta slit och för min dotter åtskildliga kränkningar och annat kan inte vara förgäves.
Jag vill tro på rättvisa i slutänden! Och på ordspråket att motgång föder framgång likaså ordspråket "What comes around goes around" Man kan inte behandla andra illa utan att få det tillbaka. Jag önskar ingen nått ont men det som förstört min dotters skolgång har jag inte ord för vad jag känner. Det finns bara inte med i ordlistan!
Idag kom iallafall brevet fram till "riktiga" DO och det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu.
Vi ska allafall ha en myskväll i kväll.Och definitivt inte lägga en tanke på alla dessa inblandade som gjort att mitt barn inte går ut skolan idag. De är inte värda tanken ens.
En underbar helg hoppas vi på och de önskar jag alla också som förtjänar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar