Blev uppringd här idag angående den teater grupp jag går i för den ska sätta igång nu efter sommaren igen. Personen i fråga undrade om jag skulle komma på tisdagen annars skulle de skjuta upp tiden en vecka till. Sa som jag alltid måste att målet är att jag ska gå men jag kan inte planera det flera dagar fram i tiden vad jag kan eller inte då jag är sjuk och inte vet från timme till timme hur man mår i princip.
Personen i fråga fortsätter med - Kan du komma då? Å jag svarar att mår jag bra så kommer jag men kan inte lova 2 dagar innan. Och personen fortsätter. Ja, vad säger man? Varför! kan inte människor förstå? Är det verkligen så svårt att förstå om man säger att jag kan inte planera? För mig är meningen solklar att man kan inte planera! Men gång på gång stöter man på detta. Man är ju inte sjukpensionär för att man är kärnfrisk, det finns ju skäl för det. Mitt största problem är att jag vet inte från timme till timme hur jag kommer att må. För gör jag något galet med en arm t.e.x kan de vara kört, ja det är mitt dilemma. Oftast så kan jag göra saker iallafall beroende på vad det är som gör en sjuk. Men skallevärken är något jag inte kan ge mig i väg med ut när den eskalerat för då är det kört men oftast kan jag men när det är nått vill man ju tala om att så här är det och jag kan inte planera dagar framåt. Men det känns som allt alltid stupar med om man kan eller inte för andra. Att kan inte jag så lider alla ungefär. Så borde det ju inte vara tycker man då folk borde klara sig ändå och som sagt är man sjuk så är man och ska väl inte behöva be om ursäkt för det? vi sjuka gör nog så gott vi kan för inte fasen ger man upp livet för att man blivit sjuk eller skadad.
Man vill lika mycket som när man var frisk och man blir vansinnigt frustrerad när det man tänkt inte går att genomföra för sjukdomen tagit över just då. Men så är det ju även för friska. De kan ju också bli sjuka om 2 dagar, bryta benet, bli allmänt såliga eller rent ligga på akuten. Kan ju lika gärna vara nån annan i teater gruppen som inte kan men det tjatar man inte om.
Så jag sa som så att hänger hela teater grejen på mig på tisdag så skit i det då för jag kan faktiskt inte säga att jag kan när jag inte vet. Endast att målet för mig är givetvis att gå.
Ja suck säger jag. Egentligen borde man inte ens reagera, jösses man borde vara van efter 13 år som sjuk. Men jag slutar aldrig att förundra mig. Förr när man var frisk hade man inte ens tid att reflektera över nonsens. Men när man går hemma får man ju all tid i världen att verkligen lyssna vad som egentligen sägs och görs...för tid är ju allt man har nu, massa sådan som man borde ha fullt upp att göra på men en skada som ständigt sätter käppar i hjulen.
Ja och visst är det trist att inte kunna planera sin tillvaro, jag lider också men bara fejsa fakta att så är det. Inget man kan göra nått åt drt är som det är och jag tänker absolut inte be om ursäkt för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar