Jag sitter här och läser en blogg jag följt ett tag. En tjej som har cancer och som idag fått ett mycket tråkigt besked. Sen jag började blogga och kollar runt bland andra bloggar har jag stött på så många unga tjejer med just cancer i olika former. För mig är ordet cancer så laddat och jag får verkligen ont i magen av att bara tänka på det. Runt omkring drabbas folk av denna sjukdom i olika former, några klarar inte av det och några botas mirakulöst. När det drabbar "mitt i livet" en mamma en pappa en dotter etc , ja finner inte orden !
Jag följde en blogg tidigare Sabinas kamp och via den hittade jag också denna jag följt ett tag nu http://ulricasboxofchocolate.blogspot.com/ Genom att läsa om deras livsöden har jag iallafall lärt mig en sak och det är att livet är inte förgivet. Det är patetiskt att egentligen gnälla över petitesser utan man ska farao vara tacksam för varje dag.
Jo man är ju sjuk själv i diverse saker och man gnäller av och an att ryggen värker, handleden, nacken och jag har inkontinens osv osv..Vad är det egentligen? Jo visst det är det värsta jag drabbats av så är det ju MEN!!! Lik förbaskat har jag ingen diagnos som är livshotande och ska vara jäkligt glad för det..ja man får sig en tankeställare att pusha för allt vad possitivitet heter istället för att lägga focus på det dåliga. De behöver varje människa och framförallt det som är helt friska..jösses vad gnäller det på kan man ju tycka. Att de inte kommer att kunna gå ut på krogen i helgen, att nått på jobbet inte gick rätt, kläderna de ville ha fanns inte mm mm Ja jag tror ni fattar hur jag menar.
Att bli sjuk är nyttigt de borde alla få prova på, inte allvarligt sjuk men sjuk. Man ser från ett annat perspektiv och visst man är gnällig, jobbig osv enligt andra då *fniss* i början men ett säger jag. Jag skulle definitivt inte vilja vara utan de min sjukdom gett mig. Den har gett mig en helt annan syn på livet överhuvudtaget. Att njuta varje dag även om dagen inte är 100% lyckad så ändå. Att ha fått en helt annan medkänsla, empati och förståelse för andra än när jag var frisk. Visst fasen hade man empati osv men på ett annat sätt. Men var mer uppi sig själv och gnällde alldeles för mycket på ingenting egentligen. Å hände det inte nått lattjo så var det trist. Fyfarao idag är man överlycklig om man kan gå över golvena utan att de värker som spik under fotsulorna typ. Man gläds helt enkelt åt ingenting och det tycker jag är så jädra häftigt att ha fått lära mig det genom det jag gått igenom.
Men för att gå tillbaka till den blogg jag följer så hoppas jag verkligen att de nya mediciner den tjejen nu skall få testa gör under. Mina tankar går till henne och hela hennes familj denna dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar