Hittar inte rubriken idag.

Vi hade film marathon i gårkväll i snöyran, mysigt! Idag blev det en lång välbehövlig sovmorgon. Men när jag vaknade här möts jag av en bekant lukt, denna betong liknande doft som var i T,s rum. Man blir ju vettskrämnd!! Det luktar i hela vardagsrummet och liksom sticker i halsen och tillbaka är mina sår i näsan. Jag får kalla kårar faktiskt. Tur jag ska prata med skadesamordnaren på måndag. Min väninna som bor i huset intill hade fått åka med sin son till akuten som också fått ringar och svår klåda över kroppen och fått allergimedicin. På det ringer mamma att pappa kissat blod på morgonen. Så nu har jag suttit med 1177 och rådgjort hur. Pappa vill inte åka till akuten då det kommer ta ett halvt dygn att sitta där och jag förstår honom. Men med tanka på blodförgiftningen och operationen i urinblåsan nu den 17,e december blir man ju orolig. Men om inte febern stiger och värk tilltar så avvaktar han till måndag då han kan ringa läkaren som opererade. Så jag hoppas att inget händer nu över helgen.

Själv har jag för 153,dje gången fått riva ner gardinerna här då det luktar så in i bomben illa. precis som det gjorde i T,s rum. Detta lutar mer och mer till att vi fasen inte kan bo kvar här, för vad är det som är här hemma?? Det finns en gräns vad man som människa ska tåla och denna gräns är nådd nu känner jag. Dessa allergireaktioner är inte att leka med och det är väl fan om jag inte ska få boföretaget att fatta detta?? Man ser ju tydligt nu sedan T varit hemma sedan lovet började att hon blir sämre här. Nu har vi ju varit mycket hemma också jämfört när hon varit i skolan om dagarna och det blir ju sämre av att vara här tydligt. Inte heller verkar ju denna ozonmaskin hjälpa?? Ja de visar sig vad som händer efter måndagens samtal.

Satt och läste mina bloggar i går kväll som jag följer . Ludmilla som för ett år sedan förlorade sin dotter i ett självmord endast 14 år gammal. Allt vad denna kvinna fått genomlida till att ha fått en liten flicka nu i december och efter det även drabbats av cancer. Jag finner inte orden för vad denna familj fått gå igenom och undrar VARFÖR blir vissa hela tiden utsatta? Varför prövas det som redan har så det räcker? Jag lider med denna familj som aldrig får lugnet runt sig utan ständigt måste fajtas mot det onda känns det som. Och av hela mitt hjärta hoppas jag verkligen att denna kvinna tar sig igenom även detta. Jag har berörts enormt av hennes blogg från den dagen jag började läsa om hennes flicka Linnea som mådde dåligt och valde att avsluta sitt liv framför ett tåg. Nått så fruktansvärt tragiskt och som mamma själv kommer det så nära på nått sätt. Man kan riktigt känna känslan hur det måste kännas. Till nu att ytterligare få en kamp att ta sig igenom med cancer. Ja jag finner inte orden.

Min tankar går till Ludmilla och hennes familj i den kamp hon nu börjat igen.



Här blir det lite pyssel nu och till kvällen blir det nog lite film mys med nya Twilight filmen New moon.