Jag satt idag och funderade över ordet cancer. En vän till mig har för ett litet tag sedan drabbats av just cancer. Det ord man fasar för mest att en doktor ska säga när man inte mår riktigt bra eller värdena är knasiga. Jag fick själv när jag var 28 år det sagt mitt upp i ansiktet av en läkare, att jag eventuellt hade fått en hjärntumör, HJÄRNTUMÖR!!! Jag skulle förbereda mig på det sa hon. Med tanke på hur sjuk jag var lät det inte konstigt just i sekunden hon sa det MEN! Jag var ju inte utredd? Hur kan man då bara kasta det rätt upp och ner i en människas ansikte innan men vet 100%? Ja tydligen gick det så till på den tiden. Men med 14 dagars utredning inskriven på sjukhus, massa apparaturer man skulle ligga i och vidriga undersökningar och medicineringar skulle jag pinas att vänta till det slutliga beskedet,, men likt förbannat hade hon sagt troligen och det är ju så nära 100% det bara kan bli när man hör ordet. Jag hade turen att det INTE var det när alla prover var tagna och klara men kan tycka att denna läkare hade kunnat hållit käften om just detta så starka ord tills allt var klart.För vad får man för tankar??? Det är kört, jösses vem skulle ta hand om min dotter på 9 månader jag var ju ensamstående??? Mina räkningar hur skulle jag hinna betala dessa så inte mina anhöriga skulle få ärva dem och massa galna tankar yrde likt en tornado i skallen. Tiden stannade, allt var slut ett enda mörker och en total matthet. Man slutade helt enkelt att fungera kändes det som.
Nu har min vän fått diagnosen och den är 100%, det är inga utredningar som kan visa annat, det ÄR cancer! En aggressiv och snabbväxande sort, FYFAN! Då kommer vi till HUR stöttar man? Man kan inte bara lite klatchigt säga att detta fixar du, du är stark osv. Tackafan för att hon inte är stark i detta skede. Hon är så liten man bara kan bli, vettskrämd och förmodligen med samma tankar jag hade, ett enda virrvarr. Ja hur gör man?
Jag lyssnar och jag vet att man behöver älta, få vara liten och vettskrämd. Kan tro att den första tiden är ett vakum innan alla behandlingar sätter igång och man är på väg så att säga. Så jag lyssnar, är den som man kan vara liten med, sörja och vara livrädd med då jag ringer till henne.Jag vill kunna hälsa på det dagar hon orkar samtidigt som jag har en fruktansvärd rädsla för just detta. Jag är livrädd för just när någon kräks, det är min största fobi och den är riktigt illa. Mycket klarar jag men inte det. Men däremellan alla behandlingar odyl måste det ju finnas kräksfria dagar också hoppas jag. Tror det hela sätter igång i dagarna med tuffa cellgifter och det under långt tid vad jag förstod. Så bara avvakta och ringa och höra läget så hon vet att man faktiskt finns där om hon vill ha sällskap, prata eller bara ha nån som finns där intill eller lyssnar. Just detta med att det spelar ingen roll på dygnet när man är så sjuk att man bara finns om så klockan är 3 på natten. Jag kan ju det för jag är själv sjuk och pensionär av det. så vad gör ett telefonsamtal mitt i natten då om man får panik. Jag finns där självklart.
Vi har själva haft sjukdom i familjen och det ska gudarna veta att den går inte efter klockan och lägger sig 21.00. Men kan exempelvis få panik, smärtor mm mm vilken tid som helst och då är det gott att ha nån man vet man kan ringa. Nätterna är ju alltid värst då man inte bara kan ringa till vem som helst. Hit kan man det. Jag har också en vän som man kan göra så till och hon vet att alltid jag finns. Det är faktiskt gott att ha det så ifall att. Man är inte mer än människa och är man svårt sjuk så kan ett litet samtal lätta så och man mår lite bättre.
Sedan man började läsa bloggar mm har jag till min fasa fått se att det är så många som drabbas och så långt ner i åldrarna vilket skrämmer mig. Men har också till min glädje fått läsa om det som faktiskt blir friska från det med efter genomgångna behandlingar vilket är mycket glädjande. Men ordet cancer är nog det starkaste ord jag vet, så skrämmande!
Ja lite tankar i natten som flyger förbi =) Jag hoppas av hela mitt hjärta att min vän fixar detta och blir frisk *LOVE*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar