Hur allt har blivit?

Livet kan ha sina vändningar och det kan gå snabbt. Man lär sig av misstag och gud vet allt vad det heter. Jag är allvarligt bekymrad över en par saker och i går fick jag med fasa se nått jag faktiskt blev chockad av. Jag kan summera allt detta med att som förälder, ensamstående har jag gjort allt i min makt att fostra mitt barn, se till dennes bästa, vigt mitt liv åt att allt ska vara så bra det bara går med det förutsättningar vi haft. Det är inte lätt att vara ensam förälder. Än mindre då jag skadade mig svårt då min dotter var 7 år och det blev mycket sjukvård och inläggningar med rehab och har sedan dess levt med svår smärta i så gott som hela kroppen. Men jag har fan gjort mitt yttersta Ja jag svär för det har jag verkligen även om jag sett stjärnor och hela jordklotet har snurrat. Vi har gått igenom ett antal mycket tuffa saker genom åren och jag har alltid stått upp vare sig jag varit så slut så jag inte vetat hur jag ska orka mer så har jag stått upp och funnits där.

Man ska inte glorifiera sig som förälder absolut inte och ge sina barn dåligt samvete att man på något sätt slitit ibland, absolut inte men vi har gått igenom så mycket och det har varit en kamp om så mycket att det gått över record som man säger. Men vi har fixat det. Men i några dagar har jag bara varit helt jädra tom. Tom på förståelse, tom på tårar ja tom på allt.
Min mor och far mår dåligt och jag sätter bara ett enda stort ? till det mesta just nu. Vill inte gå in ingående på vad det är men i ärlighetens namn är jag tom!

Jag satt och tänkte efter ett samtal med min mamma idag på min mormor. Hon var verkligen någon jag såg upp till, hade respekt till och beundrade. Jag tror aldrig jag någonsin blev arg på min mormor, man kunde liksom inte bli arg på en mormor bara. Hon fanns alltid där för mig och hon tog hand om mig mycket mycket under min uppväxt då min mamma var svårt sjuk. Hon gjorde verkligen allt. Så blev hon hastigt sjuk och förvirrad och hamnade på hem . Allt gick så fort. Jag var bara 13 år och det var en stor förlust att mormor inte längre var den där mormor hon alltid varit. Hon ville bara dö sa hon till mig. Jag blev så rädd att jag vågade inte gå och hälsa på henne där på hemmet för jag var nog lite för ung för att förstå hela grejen vad som hänt med mormor. Sen gick allt så fort. Hon fick en blodpropp en dag, hamnade på sjukhus, fick kallbrand i båda benen och dog kort efter. Jag hann inte upp då hon var vaken och säga hur mycket jag älskade henne. Jag stod och höll i dörren 3 timmar för sent när en syster kom genom korridoren och frågade vart jag skulle..och jag fick bara ett svar att hon var död.

Det jag vill säga med detta är att man har inte sin familj förgivet! Familjen är det som alltid finns där oavsett iallafall i det allra flesta fall vill jag tro. Men en dag finns dom inte längre och när ålderns höst börjar komma kan vad som helst hända och det kan gå fort då.

Jag älskar mina föräldrar för vad det gett mig genom livet. Det har alltid funnits där, alltid gett en hjälpande hand på något vis. Det har bara mig och min dotter. Vi är en liten familj.
Å jag lider när jag ser att det är ledsna efter allt det gjort.

Allt har på något vis blivit så konstigt, så oöverilat, så ogenomtänkt och så sorgligt på nått vis. I ärlighetens namn vet jag inte om jag ens vill bo kvar här? Jag är min egen nu och kan i princip göra vad jag vill. Det känns bara inte som detta blev vad jag velat med allt det vi gått igenom och det känns också som jag vill bort. Jag vill slippa se och höra saker som jag inte kan rå över rätt och slätt. för jag har gjort min beskörda del och mina energier är helt slut. Känner mig bara jäkligt ledsen och det är ju inte jag. Jag är ingen ledsen typ, absolut inte men den ledsamheten går inte bort.
Så jag har kikat mig omkring och jag vet ju bara ett ställe jag skulle trivas som fisken i vattnet och det är vis vattnet på Öland. Kan inte slå bort denna tanke. Känns också som jag inte har så mycket kvar här faktiskt så jag har varit in och ställt mig på en lägenhet faktiskt så får se vad det blir av det.

Det är min tur att få det bra nu och det kommer jag aldrig få här. Kan inte sluta att känna mig ledsen bara.