Livet har sina sidor. Endel är tyngre än de andra och visst man lär sig av erfarenheterna osv osv. Jag har varit skadad nu sedan 1997 efter min olycka. Gjort en hel del resor genom sjukvården på diverse avdelningar och det är inte många gånger man känt att man fått hjälp eller ens förståelse för det man drabbats av. Näe i stället har man gått gråtandes ifrån och ständigt börjat på ruta 1.
I kväll var jag med om ett akutbesök, det första under alla mina år inom vården som var som man vill att det ska vara. Att man som patient eller anhörig blir väl bemött, trodd på, förstådd och att det som jag brukar säga man önskar ibland att man ska få åka i gräddfilen. Det gick fort att få komma in , bara det. Och en gudomlig läkare! Jag skämtade om denna sjukhus serie som gick på TV om just vårat sjukhus. Att det satt skådespelare där för i verkligheten har man inte alls blivit bemött så bra som det såg ut på TV. Inte heller stött på någon av det som var med på TV fast vi varit där i familjen rätt mycket. Men jag tar tillbaka det för stunden. Vi stötte på en av det läkarna i kväll i en svår situation och det var alldeles precis så som det visade. Härligt kan jag tycka som för det mesta bokstavligen gått med armsvett därifrån pga ren ilska. Besviken eller arg efter att själv, nära anhöriga varit där och båda blivit nonchalant bemötta, kränkta, felbehandlade mm mm.
Men i kväll var turen med och det var gudagott att få åka på räkmackan om man säger så.
Så det finns guldkorn i vården men ack så många år man får valsa runt innan man finner dem =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar