Så ONT!!!

En dag som har blivit i stolen kan man säga. Galet ont överallt och en huvudvärk på G i bak nacken igen. Knät och hela benet är alldeles stumt så bäst att sitta still så man inte far i golvet. Måste vara bra till i morgon, bara måste! Just nu är det ett rent haveri i min kropp. När folk frågar hur det är kan jag bara inte säga som det är för det skulle inte tro en. Det gör ont precis överallt. Min älskling ringde och frågade hur det var och jag kunde bara inte säga att det gör ont här och där. Vad ska han tro? Mina tankar far i väg att han en vacker dag inte orkar med alla mina smärtor och konstigheter som havererar precis överallt. Skiter jag inte på mig så rinner urinen eller så kommer galenskallevärken, illamåendet och yrseln. Armarna/axlarna som inte fungerar och hälarna som värker varje steg man tar. Kramper i benen på nätterna så man vaknar och skriker. Inflammationer i höfterna och låsningar i varenda liten kota. Tänderna som värker och käkarna som inte går att öppna normalt och ibland går det inte ens att gäspa utan att hela käken låser sig. På det kommer klimakterie besvären. Jag är ett enda haveri just nu känns det som. Men utåt syns det inte på mig för jag har lärt mig att bära upp min fasad väl. Jag borde ha blivit skådespelare Haha! Ingen kan se förutom då galenskallevärken kommer då går det inte att fejka. Då krymper ögonen och jag blir vit i ansiktet. Än har jag inte kommit på knepet att dölja det till 100.

Men ibland är det skit jobbigt att dölja allt. Att dölja några dagar går bra men sen får jag koma och måste bara sitta där jag sitter för att komma igen. Det är dessa dagar man är inomhus och ingen ser en. Jag vet att min kära skulle inte lämna mig för detta men jag kan inte säga hur överjävligt det verkligen är rent ut till 100%, mycket vet han men ibland vill man bara inte belasta det tror jag alla känner igen, det finns en gräns och det sista behåller man för sig själv vad det gäller sånt här. Jag är heller inte van att dela mitt liv, har aldrig gjort det utan kämpat alltid ensam. Det kanske kommer med tiden men när man vet hur omgivningen reagerat förr då man försökt öppna sig så känns det inte okej, inte just nu. Man får portionera ut i lagoma doser rätt och slätt för sin egens bästa skull och så det känns okej. Dumt? Ja säkerligen men man gör på det sätt som känns bäst. När jag träffade min köra började jag dag 1 med att tala om mina tarm och urin besvär. Ett måste då jag då bar mega blöjor. Inget som direkt gick att dölja med nått pokerfejs. Och jag ville berätta innan man blev mer involverad så han hade en chans att tacka nej typ. Det låter hemskt men det är ju så man känner när man har allt detta skit. Vem vill ha mig med allt jag står för i form av besvär. Om inte jag kan acceptera det jag har hur ska nån annan kunna göra det ungefär? Men det var aldrig ett frågetecken, nått konstigt med det. Han är enorm och har varit sedan dag 1. Han har fått mig trots mina blöjor och läckage att känna mig som en kvinna vilket jag definitivt inte gjorde innan. Alltid på bylltad med större modell blöja, läckandes och ett evigt duschandes hit och dit. Tror inte man kan förstå riktigt om man inte varit där själv, det är vidrigt!!

Just nu är det en period jag snart inte vet vad jag ska ta mig till för det gör fasen ont i hela kroppen överallt. Det brukar vara så här när sommaren är över och det kommer kyligare luft med. värmen på sommaren är himmelsk så man bor helt fel med dess åkommor. Tröttheten är förlamande mellan varven och det känns som jag skulle kunna sova i 100 år ibland. Om jag bara slapp några bitar av värken. Har en tid hos läkaren nu i nästa vecka för det nya denna galna munntorrhet och saliven som helt försvunnit i munnen och ärligt talat skulle jag bara vilja böla ut allt med risk att man blir tagen som en "psyk" idiot. Men jag har så ont överallt och vill bara ha hjälp nånstans ifrån men var??

Men just nu är det focus att klara morgondagen när ungdomarna flyttar. på med sminket och på med fejset ungefär..ja jag vet att det låter idiotiskt. Men har man varit med om alla nederlag hos läkare, deras syn på det hela...ryck upp, rikta ilskan rätt, löpträna, snorkla mm av idiotiska saker. Jag skulle bara vilja lägga mig ner och önska det fanns en röntgen som kunde visa hur jävla ont det gör i precis hela kroppen så man får tyst på dessa patetiska hejar rop. Det har inte en susning av hur detta är att bära 24/7. Att vara behandlings resistent som det kallar det. Uppenbarligen har detta inte funnits med i läkarutbildningen heller, kroppslig långvarig smärta eller så handlar det om bara enkel lathet att det man inte behärskar det sätter man åt sidan och dissar som läkare..det kanske inte ens har kompetensen att förstå eller ens vilja förstå? Ja eller så är det som det ryktas lågprio på detta?

Men i ärlighetens namn känns det just i kväll som att jag pallar inte gå ett steg till för så ont gör det i benen, i ryggen i huvudet, i höften, under hälarna. Sista tiden har enbart bestått i att vila hela veckorna för att orka helgerna. Jag vill inte förstöra dem med min kära, vet att jag är korkad som inte säger men vet att även han blir orolig och han har så han klarar sig ändå med allt. Kanske kanske kommer jag att börja gråta hos läkaren i nästa vecka för det är bra jädra mastigt just nu med all värk och allt annat som inte fungerar heller. På nått sett känns det att OM man skulle visa rätt ut hur jävla illa det är skulle det tro en eller skulle det sätta idiot i journalen, kanske kör det en till psyket? många tror ju att när man gråter mår man dåligt enbart. Man kan faktiskt gråta av ren matthet med och sorg men för den skull inte må psykiskt dåligt så. Det handlar om att skilja dessa åt bara vilket verkar vara ett problem?

Ja spelar roll egentligen vad sjutton det står eller vad det tror. Det står så mycket ljug i journalerna ändå så. Men för mig handlar det om nån sorts värdighet. Det är en sak att gråta hos nån som förstår det . Så där som man gjorde när man var på rehab i Alfta efter olyckan. Då man grät dygnets alla timmar i den sorg man hamnade i att få veta att man skulle leva med detta skit. Men det var kompetenta läkare och sköterskor med 110% emapti det. Det saknas oftas nu förtiden tycker jag i alla fall här i vår stad. Jo det finns ett fåtal men det är lätt räkneliga. Ja vi får se hur nästa läkarmöte blir? Har kanske fått på mig pokerfejset igen då? Man har ju ingen lust att gråta inför totalt empatilösa ögon så att säga. Det ska man inte bjuda på.


Nu är focus på i morgon och rikta orken rätt nu, så säger ju husläkaren så *fniss* Skit säger jag om detta och ska vräka i mig en chokladbit och se om detta månne trösta det lite Hehe!!!

När det beger sig natti natt!