En fasligt seg dag har passerat, jösses vilken trötthet! Vid 17 tiden började det blossa igen i huden och ansiktet blev knall rött och jag kände paniken faktiskt, inte igen? Vart tvungen att ta febern men den låg på 37,4 så inte värme av det slaget. Men lite samma som när det startade i natt denna hetta under hela huden.
Fick mer medicin av min dotter som ännu var kvar här och nu 1 timme senare har det backat lite. Min husläkare ringde då jag beställt teletid om att få just betapred och zyrlex som jag tål ifall att. Kan man medicinera redan hemma så infärden till sjukhus slipper bli så dramatisk så är ju det guld. Man kanske t.o.m slipper in till sjukhus om man häver det själv hemma vilket är bäst. Efter X antal allergi reaktioner med svullnad SKA man ha dessa i väskan alltid. Så han var gullig att mail in det så jag kan hämta i kväll. Frågade då om denna reaktion som var så kraftig kunde komma tillbaka? Å ja efter 24 timmar kan den blossa upp igen så få se vart det landar i kväll då?
Men nu när jag vaknat upp i koma tröttheten lite minns jag ett samtal i natt som jag hörde från andra sidan skynket. Rätt otrevligt tycker jag. Läkaren hänger mot en stolpe och patienten är orolig då denna vad jag kunde förstå inkommit med hjärt problem. Läkaren förklarar diagnos att det kunde vara lite hjärtsvikt och så skrattar läkaren . Ett hjärta kan liksom svikta lite så där förklarar han. Patienten blir jätte orolig och frågar om inte det är allvarligt med just hjärtsvikt. Näe näe garvar läkaren det är inte farligt säger han EH??? tänkte är det sant! Patienten frågar igen då denne är orolig hör jag ja då kunde läkaren tänka sig ett speciellt prov nått med BNP eller vad denna sa för att kolla och går iväg. Hör patienten ringa hem och berätta att denne är orolig för just hjärtsvikt och vem sjutton skulle inte vara det. Är väl fan inte normalt med ett hjärta som sviktar inte? Jag fick vid 16 års ålder hjärtsäcksinflammation och var rejält dålig. Skulle läggas in på sjukhus varvid jag stor bölade av min lökarskräck att få åka hem. Med stränga råd av läkare och till min mamma som var med skulle jag få åka hem men måsta vara sängliggande några dagar för det var risk för hjärtsvikt om det inte gick tillbaka- Självklart låg jag klistrad i min säng det dagar som krävdes bara jag slapp sjukhuset och min mamma hade kontakt varje dag med sjukhuset minns jag. vid minsta lilla symtom var det ilfart in. Så ett sviktande hjärta är fan inget att garva och dumförklara en patients oro med FY! Ja inte konstigt man hoppar på britsen när man kommer in till sjukhus. Jag är vanvettigt livrädd att vistas där. Undantag ska sägas infektionskliniken och tarm och några på medicin. Där var det guldstjärnor verkligen.
Nu sitter jag här och bara hoppas på att denna känsla av hetta som finns där känner jag under huden ger sig och inte kommer tillbaka vid 24 timmar. Är ju ensam hemma nu med och då är det inget roligt att bli sjuk mitt i natten då man ingen har intill sig. så törs nog inte lägga mig än fastän jag borde för jag är saligt trötter. Men väntar ett tag till tror jag *fniss*
Ute öser regnet ner i omgångar och det är uschligt värre. Så jag ska tända lite mys ljus och ta det lugnt bara.
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar