Vilken dag det varit *pust* började med psykologen tidigt i morse och det är en mycket gullig person. Det känns skönt att komma dit och få lasta ur sig lite jobbigt som man axlat på sig genom åren av både det ena och det andra. Men tungt så in i norden att ta upp. Problemet med mig är att jag inte sedan den dagen jag skadade mig haft tid att ens tänka tanken att jag är sjuk. Det har helt enkelt inte funnits plats för det i mitt liv. Jag har varit ensamstående mamma och min dotter har varit mycket sjuk av och till. Skolan har varit ett stort problem, vårt boende mm mm. Det har varit en evig kamp genom alla år att få ihop allt och kämpa för hennes rättigheter som svårt allergisk och massa annat. Så vart hamnade jag mitt i detta? Ja det kan man ju undra, vet själv inte knappt?
Att sätta ord på allt som hänt genom åren och allt jag faktiskt gjort var det mastigaste jag gjort kan jag säga. Hualigen så jobbigt det blev när man hörde det ena efter det andra. Fick frågan om jag hade stöd hemma och det kan jag säga att det har jag verkligen. Jag har världens bästa man, han är mer än guld värd och sänd från ovan. Men jag har varit van att alltid klarat mig själv för jag har alltid varit ensam förälder. Jag har aldrig haft nån att bolla tankar och problem med eller få stöd och hjälp då det varit kämpigt. Man har som alltid måsta funnits till vare sig man krypit eller inte för om inte jag kunde vem kunde då? Näe ingen. så att ta hjälp, få stöd, inte vara själv är ju nått helt nytt för mig och det är först nu jag fått tiden att känna då man släpper lite i taget sen man blivit 2. Å då jädrar gör det mycket ondare på ett lustigt vis när man tillåter sig själv att inte ständigt vara den där superwoman som klarar allt utan tar emot. För mig som inte är van känns det som att "falla" på nått vis och dt är ju inte min starka grej direkt. Vet att det inte har med svaghet att göra , absolut inte utan det är många många års slit som ger sig till känna då man tillåter det. Ta bara två föräldrar hur det tycker det är kämpigt att få ihop det , vad har inte en då?
Så att sätta ord, bara tala om det och känna efter det är skit jobbigt. Å hela vägen hem bölade jag som ett barn bakom ratten och det var länge sedan jag tillät mig tömma nu. Å jag vet jag har massor att jobba på. Att vara den jag är med mina brister som jag säger det = helvetes skadan + all galen värk precis överallt. Men jag är den jag är och den personen har min älskling valt vare sig jag har min värk eller inte, DET måste jag våga lita på. Å jag är definitivt inte en sjåpe för att kroppen just nu håller på att värka sönder och jag är hemskt ledsen över det. Det måste jag pränta in i min tröga skalle Haha!! Så min läxa tills nästa gång är att vara den jag är till 100% och har jag ont har jag det och min älskling kommer inte lämna mig för det, himla korkade jag är *fniss*
Så efter en rätt tung morgon fick jag åka hem till pappsen ett tag och pusta och grina lite till. Och med lite kaffe i kroppen åkte jag sen och hämtade min lilla hjärta (Dotter) för vi skulle ha en rolig dag. Men det förbaskade tankarna efter samtalet grodde kvar lite och när hon kliver in i bilen och ger mig ett paket där det står love på så börjar jag böla igen, oj oj!! Böla för att jag älskar min dotter över allt annat och vill bara att hon ska få må bra igen så där som när hon bodde hemma och sen vet jag inte mer varför tårarna rann. Det var nog rätt och slätt fullt i ryggan denna morgon så den behövde en tömmning. sista tiden med skit här hemma igen har tagit ut sin rätt med tror jag. Lite Flashbacks från förra lägenheten och samtidigt rädslan för vad det hittar här och vad kommer ske? Det enda jag vet är att hela denna dag hemifrån har jag mått kalas och väl hemma sätter allergibesvären direkt igång.
Men nu är det fredag och min älskling kommer snart och inget inget ska få stoppa mig att vara glad den här helgen. Värken skickar jag åt fanders!
Dags för huvudkudden, natti natt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar