Älskade pappa kom igen!

En dag som varit mycket tung. Åkte upp mitt på dagen till lilla pappa för att se om han blivit lite piggare vilket jag så innerligt verkligen hade hoppats på men så var inte fallet. *snyft* Han var mycket förvirrad och pratade inte alls om man inte sade något till han. Knappt att han svarade då. Han var desorienterad och var nog inte riktigt med i verkligheten . Han hade inga glasögon på sig vilket innebär att med hans dåliga syn såg han ingenting alls. Han riktade huvudet mot ljuden och försökte men det blev ju inte rätt. Han var krut torr i munnen så pass att munnen var klistrad på honom och jag lyckade få i honom hans favvo dryck grappo lite  lite för att fukta munnen. Usch det var så jobbigt att se. Vi var inte där många minuter och han somnade hela tiden och jag frågade om han ville sova vilket han ville och då lämnade vi. Onödigt att trötta ut han då det inte gav honom något och det var med tårar jag lämnade rummet i dag FY!
Fick prata med hans sköterska och förvirringen var mycket sämre i dag och verkar bli sämre. Värden är bra och njurvärdena börjar även det gå neråt men denna ilskna förvirring vad det nu månne stå för? Jag frågade om misstanken om stroke/tia attack vilket mycket väl kan vara ditåt då det även ser att hjärnan inte riktigt hänger med. Så jag gick gråtandes därifrån och ringde mamma som inte orkade åka upp i dag. därefter cyklade jag ut till hans syster en bit utanför stan för att säga att hon nog borde åka upp till han innan det är försent??? När jag var precis framme ringer telefonen på skyddat nummer och i luren var från avdelningen. Det var under några korta sekunder jag trodde att nu har det hänt nått tills hon lugnade mig med att efter vårt samtal hon och jag hade hon gått till läkaren och berättat det jag ser då jag känner min pappa bäst och det hade direkt varit in för att testa det trivala sakerna om misstanke om stroke. Lyfta händerna, trycka, le, upprepa en mening mm.  Det hade varit lite trögt att föra dessa moment men han gjorde dem efter ett tag. Men sitt person nummer kunde han inte, inte heller visste han direkt vad han hette.
 Det var som om hjärnan inte riktigt hängde med. Det beslutade att CT röntga hjärnan men det bedömde inte prio 1 om man säger så,  därmed kan det ta ett litet tag. Det låter visserligen lugnande samtidigt som man självklart vill ha en CT direkt det är fan min pappa liksom. Men gulligt att hon faktiskt tog åt sig det jag sa om det kraftiga förändringen på lilla pappa på bara några dagar. Hon lugnade mig med att detta kan vara postoperativ förvirring vilket är ett tillstånd äldre kan drabbas av före eller efter en operation.  förvirringen då är att man inte är i verkligheten och det kan komma och gå. Man kan se saker som inte finns och uppleva verkligheten ganska skum t.o.m få hallucinationer mm. Detta tillstånd kan sitta i från ett par dagar till några veckor och visst griper man i nuläget efter det bästa och hoppas.

Det kan utlösas av: 
Ofta är det en kombination av ett flertal faktorer som utlöser förvirringen. Lågt Hb, låg saturation, läkemedel med antikolinerg effekt (exempelvis furosemid), sömnbrist, infektioner, otillräcklig smärtbehandling, obstipation, abstinens, stress, uppskjuten operationstid, integritetskränkning, rädsla och ångest kan vara utlösande faktorer.
 OCH för pappas del är detta flera han haft. Lågt HB som skulle ha getts blod första natten sades det till mig men som tydligen inte blev av av nån konstig anledning? Lång svår infektion, sömnbrist, stress att bli hemskickad alla det gånger han blivit det, stress att ligga så länge med denna ilskna fot och bli lovad operation varje dag för att sedan bli avvisad att nån annan fick tide.  Plus abstinensen hela denna sjukhus vistelse av rökningen han faktiskt varit slav under hela sitt liv. Farao det vet man ju själv hur jävligt bara det kan vara. Om än alla det gånger jag varit upp kört ner honom ut utanför så han kunnat röka men inte kanske då han mest behövde om man säger så. Ja många faktorer har det varit så inte alla konstigt om detta snabba förvirrings tillstånd uppkommit av allt som varit ? Jag bara hoppas så?

Men pappa har slutat äta, knappt drick och i mina ögon känns det som han ger upp. Hemskt att säga men så är det. Jag brukar få honom till att lyssna men inte nu, han är för borta för det och det gör förbannat ont att se, fan på ren svenska inte pappa, inte nu!!! Samtidigt som man så klart vet att allt har ett slut, min far är snart 81 år osv osv men det hjälper ändå inte dessa förbaskade ord att livet har ett slut en dag. Jag vill inte,  inte min pappa!!

Så halmstrået nu är postoperativ förvirring! Det vill jag så innerligt tro på just nu för att fasen orka. Mamma är givetvis förtvivlad och hon är ensam hemma men bara nästgårds rakt över gatan . Så hon vet att vill hon kan hon pingla vilken tid hela dygnet så kilar jag över. vi har pratat under kvällen och då åkte J upp en sista gång för att ev se om han efter han sovit i dag skulle vara bättre vilket det tyvärr inte var utan sämre.

Så vi tar en timme i taget nu och i morgon mitt på dagen åker jag, min dotter och lilla mamma upp. Men jag tror att vi får dela på oss och gå in en och en för annars blir det för mycket för honom. Å jag HOPPAS att det är en förändring till det bättre det är allt jag kan göra nu. Lilla pappa, jag älskar dig över allt annat.

Så bäst att hopa i sängen för att insupa lite sömn för att orka med morgon dagen. Så natti natt!!!

På återhörande!!!