Har nu suttit här hela dagen och inte gjort nått. Ja det behövs ibland men det kryper i kroppen av tristess. Mina ben är halvt bortdomnade och det verkar inte vilja ge sig? Klart man undrar varför? Är det EDS,n? Framförallt VAD kommer hända med mina ben? Kommer jag till slut inte kunna gå?
Ibland kommer tankarna till vilket värdelöst liv man har egentligen med allt i kroppen. Den stoppar mig från en salig massa att göra då benen inte bär längre och är det hemma jag ska sitta resten av livet? Om jag nu inte har EDS så kommer jag inte få nån hjälp och då får jag fortsätta så här? Det gör mig vettskrämd. Jag vill kunna hänga med J ut när han går. Jag älskar ju promenader men det går inte längre och det gör mig livrädd. Samtidigt tänker jag och då får jag panik, vad tillför jag?
Min kropp pallar ingenting nu vilket kap J fått så känns det och jag vet att jag har ett större värde än så men ibland kommer tankarna för inte fasen är det mycket jag klarar egentligen. Idag gör jag saker på ren envishet men ALLT får jag betala för och så kan man ju heller inte fortsätta då det till slut blir övermäktigt med all betalning. Den värsta tanken är om jag hamnar i rullstol? Tänk om? Jag i en rullstol nu? Usch hemska tanke. Men så tänker man i nästa sekund att herreje en rullstol detta är inte dödligt det finns för fasen betydligt värre saker. Men det är ju så att det värsta man har är ju det värsta tills nått ännu värre dyker upp.
Tankarna har flygit av och till att söka om en permobil . Ena stunden känns det okej andra blir jag vettskrämd PERMOBIL! Löjligt kan nog endel tycka om detta nu hjälper men det är att det går utför hela tiden som gör en vettskrämd. Vad har jag i kroppen som inga prover visar? Jo mina kotor från nacke ner till bäcken är slut och vid belastning trycker det på allsköns nerver som i sin tur ger fel impulser osv. Då domnar det, värker och faller bort känsel men detta syns inte på röntgen än. Så länge det inte syns finns det inte krasst nog Hehe!! Å vad jag är berättar då kan ingen fatta eller vill fatta.
Slutsumman ; jag kan inte gå!!!
Självklart är man livrädd att belasta andra vara "jobbig" för tänk om man blir lämnad osv..tror det är vanliga tankar då man lever med nån som är helt frisk. Fast å andra sidan lämnar folk varann även i full friskhet så Hehe!! Jösses jag vet att det inte handlar om allt detta men lever man med det och ser hur det förgör så kommer tankarna av och till..tror det skulle göra det på vem som helst.
Jag är idag lyckligt lottad som funnit en sådan enormt empatifull man som gör allt för mig och lite till. Han säger varje dag att han älskar mig mest av allt och att jag är det bästa som hänt honom. DET går rätt in i själen och jag kan bara säga detsamma. Men jag önskar han skulle slippa alla mina dåliga dagar för jag hatar dem själv.
Ja på lördag får jag min dom och efter det får man gå vidare vad det nu må bli? Att vara sjuk krävs idag ett sju helvetes humör och miljoners ork att bara vara sjuk . Inte ett dugg är förgivet eller gratis, det kostar skjortan!!! Notan är svindyr sanna mina ord både mentalt, fysiskt och psykiskt på alla plan.
Hmmm? Ja tankar som flög förbi och som är himla goa att lägga i bloggen så man inte bär dem i ryggsäcken så det blir för tungt att bära. Skriva av sig är GULD!!!!
Nu tänker jag trots bly tunga ben fixa lite här hemma innan kvällen, så på återhörande!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar