Jag har inte varit gift inte ens i närheten inte heller förlovad (som nu) men jag var på G en gång då jag var runt 20 men det brast dagen innan Hehe! Näe jag satsade på karriären och levde ungmö liv. Älskade att dansa och gjorde det så mycket det bara gick och så fick jag min chans till utbilda mig och slippa skolbänken utan göra det på arbetsplatsen som lärling. Skolan var aldrig min grej FY!!
Men så gjorde man ett grovt felval och intalade sig själv att det blir nog bra jo mors!! Finns inte kemin kan man inte framkalla den. Men ett barn blev till och självklart den lyckligaste dagen i mitt liv då det beskedet kom om än jag visste att jag kommer bli själv i detta. Men 27 år och allt förspänt så klarar man det tänkte jag och så blev det. Gravid i 3dje månaden var jag som sagt ensam. Den tid i livet man skulle varit lycklig med nån, delat denna helt sagolika tid med som att vänta och få barn den försvann om än jag självklart var lycklig ensam. Men man hade velat dela den med den man älskade. Så blev det inte i mitt fall utan jag och min mage var helt ensamma. Både lyriskt och läskigt för man inte visste vad som komma skulle. Men jag tvivlade aldrig att jag inte skulle klara det.
Det enda som var jobbigt var att gå till mödravården och se alla lyckliga par tillsammans det var tuffast. Så sista mötena uteblev jag från för jag orkade inte se deras lycka och jag var helt ensam med min. Likaså allt detta med första sparken man kände att få dela den med den andre parten det missade jag också det fanns inget intresse helt enkelt från andra sidan. Så kom dagen D, förlossning!
Den hade jag varit skit rädd för och hur skulle det gå helt ensam? Ingen som puschade som bara fanns där mitt i allt. Men jag fick min mamma med den natten och det tackar jag verkligen för. Hon var jätte sjuk och fick läggas i en säng hon också bredvid mig Hehe!! Men hon fanns där som stöd, tack mamma lilla!
16 timmar senare födde jag mitt hjärta det finaste som finns , min dotter. Så välkommen, så underbar och jag var den lyckligaste i världen den dagen. Men rent krasst borde vi ha varit 2 som delade detta under.
I 20 år levde vi i hop innan hon for ur boet. Vi gick igenom SÅ mycket tillsammans att det finns inte. Tror få under en livstid gått igenom så galet mycket som vi gjorde men vi tog oss igenom det med vi 2.
Men när vi idag J och jag prata rom att tänk om vi hade träffats då som unga då hade det sett annorlunda ut eller? Ja baserat på nu tid då hade jag haft en underbar far till mina barn och jag hade haft en man som fanns där och som jag hade kunnat dela ALLT med. Men å andra sidan hade vi träffats då hade vi klickat just då, det vet man inte heller. Allt har sin tid i livet så är det ju och när rätt tid är kommen osv.
Idag har både han och jag gått igenom saker som förändrat oss till dem vi är i dag och som gjort att vi just när vi var i medelåldern hittade varann och klickade. Det hade vi kanske inte gjort då?
Livet ger oss en salig massa utmaningar och genom dem blir man den man blir. Jag kan säga att hade min olycka inte hänt är det inte säkert jag varit den jag är idag osv. Man förändras genom livsödena och måste nog säga att trots att jag gått igenom en salig massa skit, fått kämpa och gör det än i dag för det mesta skulle jag inte vilja vara utan det på nått sätt. Det har gjort mig till den jag är i dag och den är jag stolt över Hehe!!
Men det liv jag har i dag kan jag tänka att jag hade haft det helt annat om VI träffats och haft det som vi har i dag. En man i nöd och lust som jag älskar och som älskar mig tillbaka för den jag är och med det bagage jag har och tvärtom.
Ja vrida och vända och då tid går inte att göra ogjort eller göra om den finns alltid där, synd att vissa saker tog ett halvt liv att hitta till.
Man får njuta av nuet och framåt och allt som varit har gjort en till det man är just nu om än det kunnat vara annorlunda , kanske lite lättare osv.
Fånga dagen och njuta varenda micro sekund av det som är här och nu (om än skallen värker skit just nu) Hehe! Jag hittar alltid ett kryphål att andas.
Har senaste dagarna också tänkt extra mycket på Helene och känner mig ledsen varenda gång, min fina bästis i så många år (sen vi var 6 år) Så mycket jag skulle velat säga dig innan du for, ja bara finnas där men jag visste ju ingenting. Så orättvist att du fick resa före som kämpat så med så mycket så länge. Det går inte en dag sedan den dagen förra året jag fick reda på att du inte längre fanns med oss som jag inte tänker på dig och minns vårt sista möte där på ICA i december då vi sa att vi måste ses snart. Då visste du men inte jag. Jag hoppas du har det bra i landet bortom molnen. Saknar att höra från dig.
På återhörande!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar