Enorm saknad😢

Kan inte sova😢 Tankarna bara flyger runt och under detta år som gått har det varit av och till denna enorma saknad men nu är den värre än värst. Man går igenom dagarna innan allt hände som att det skulle göra skillnad, nej men nått i processen säkert, inte vet jag. Men i kväll dök samtalet upp i mitt huvud när mamma ringde mig sista kvällen hon levde och sa att hon mådde så fruktansvärt illa och hade så ont i bröstet och käkarna. Att hon skulle gå och lägga sig och jag proppsade på att vi ringer en ambulans jag följer med dig. Men envis som hon var vägrade hon utan skulle lägga sig. Sedan somnade hon för gott där nånstans på natten. FAN att hon skulle vara så envis. Men å andra sidan hade hjärnblödningen slagit till hur som helst med dunder och brak vare sig vi varit på sjukhuset eller inte, det sade läkarna.  Och jag tror nånstans inte hon orkade heller så illa däran som hennes kropp var. Men mitt ego hade ju velat ha min mamma kvar i all evighet så är det ju. Näe det bara går runt i min skalle och det är väl för att det närmar sig den 13 juli nu med stormsteg. För mig var det en dag av det största trauma jag nånsin varit med om så bortom allt hemskt man kan tänka sig att ta farväl av sina föräldrar. Absurt rent sagt.😢

Samtidigt det man mest av allt fasar För att överhuvudtaget klara av se sin mamma eller pappa dö framför ögonen. Ja alla klarar det så är det ju men bara grejen usch. Jag minns den dagen min mormor dog , jag var bara 13 år och jag minns så tydligt känslan jag hade när mamma åkte in för att vaka över mormor, sitta på dödsbädden.  Hur helt horribelt jag tyckte det var. Att se någon dö, hur kunde de bara klara det? Den känslan har jag alltid haft sedan dess och tanken att jag skulle aldrig klara det, jag skulle inte vilja det helt enkelt. Det är faktiskt flera jag känner som sagt att det skulle inte vilja vara med i det ögonblicket och några valde att inte vara det för de klarade inte av det.  Ja så kom den dagen till mig och just då ändrades min bild som jag alltid haft. Klart jag skulle finnas vid min mammas sida till sista andetaget,  ingen tvekan, hon behövde mig där.  Det var hemskt att bara vänta ut sista andetaget att hjärtat skulle sluta slå. Eller hemskt i den bemärkelsen är det ju inte  det var ju älskade mamma men saken att lämna henne när allt var över så galet overkligt allt annat.  Bara gå och hon låg kvar där och skulle till ett kylrum, så absurt. Just då var jag nog kvar i 13 års åldern, har aldrig känt mig så liten, maktlös och så tom, total tomhet fy!!?

Jag hoppas verkligen man får tillbaka sinnes friden och inte ständigt går tillbaka till den där dagen och filmen rullar varenda sekvens framför ögonen. Kanske behöver jag hjälp vad vet jag. Jag behöver få tillbaka den bit som saknas i mig. Glädjen och framtiden, den biten är ju borta sen den dagen. Som om en bit av mig dog där också och man nu mest hankar sig fram mot egentligen ingenting.  Blir så förbannad att vården nekade henne dessa dagar innan och man tänker att de hade kunnat rädda hennes liv om det tagit emot henne då hon vädjade om det. Men vet också att det är ju urfånigt att älta det då det aldrig kommer göra skillnad nu förutom rättvisa, vad gjordes rätt eller fel?  Och jag hoppas att kärringen på vårdcentralen som var så oförskämd iallafall får nått för hur hon behandlade mamma fyfan.  Likaså där på natten hur vi anhöriga blev bemötta 😠  Men tror att när utredningen från IVO är klar är hela alltet genomgått och man får ett svar vad var rätt vad var fel och är det skyldiga . Det kommer bli ett avslut för mig tror jag, hoppas så.

Men dagarna fram nu till 12-13 juli känns som det kommer bli tuffa. Och det är hur jag är som person inget jag kan ändra på. Det finns folk som aldrig ens plockar bort saker efter  sina avlidna, som vill ha allt kvar sedan den dagen osv. Endel klarar inte ens gå in i rummet där personen varit osv. Vi har alla något vi fightas med och måste nog så göra tills tiden är mogen att släppa taget om sorgen. Ingen annan kan säga ge dig nu, påt igen och sån skit. Allt har sin tid.

Nu är det ju inte så att jag bölar varenda dag och ältar men det kommer på mig och nu sista dagarna rejält intensivt. Men som sagt det närmar sig 1 års dagen. Och denna bit i mig som försvann den kommer nog alltid vara borta och man får lära sig leva med det för mamma är för alltid borta. Men att man kan gå vidare, känna full glädje igen det tror jag nog men jag är helt enkelt inte klar än. Lika seg som jag är när jag fightas för rättigheter hehe, lika seg är sorgen i mig 😉👍🏻 Jag är den Jag är och kan inte ändra på det, gilla läget eller dra typ hahahaha.

Jag hoppas bara lilla mamma har det bra med alla mostrarna, med mormor, morfar och alla som gick före. Att det kommit dit inget mer ont når . Synd bara man inte kan hälsa på ibland hehe när det är som mest tungt att vara utan dem. Jaja. Det är gott och skriva av sig lite och lägga lite tungt på pränt än inne i hjärtat.  Ska försöka sussa lite nu och hoppas att jag inom sinom tid också kan få drömma igen, drömma om att vara med mamma som Dotra gjort flera gånger. Jag har inte drömt en enda dröm sedan den 13 juli förra året, inte en enda. Lustigt det med men men trägen vinner 😉👍🏻
Nu blir det natti natt 😴😴😴😴😴😴❤