Hade mamma levt i dag efter allt som varit, Hur svårt sjuk pappa varit och hur jag åkt och varit på sjukhuset, vakat med honom varenda dag, Hur sjuk jag själv varit samtidigt sedan maj förra året, att jag höll på att dö också och hur jag bokstavligen totalt klappat ihop nu efter allt. Det hade tagit mamma hårt. Så glad hon slapp detta år som varit verkligen.
Jag vet inte hur mycket av denna totala trötthet som kommer av mastocytosen och hur mycket som kommer av utmattningen? När jag bara gjort för mycket så känns det som kroppen helt kollappsar från energi och poff är energierna borta helt och man blir alldeles matt. Orkar ingenting, knappt prata. Och denna känsla att så fort det blir nått jag måste på , följa med så verklogen känner jag stressen i kroppen. Så lustigt som att kroppen bara skriker att NEJ du ska ingenstans.
Och så klart förväntar sig alla att man ska blir som vanligt igen snabbt. Det ger också enorm stress. Jag kan verkligen inte styra detta, sätta ett datum när jag är tillbaka igen i mina vanliga takter. Det går inte. Personligen tar jag timma för timma just nu och orken varar inte så länge just nu. Inte heller blir jag piggare om jag sover 10 timmar eller slappar 4 dagar det har ingen betydelse alls. Denna utmattning sitter ända in i själen. Hela jag är totalt utmattad och det känns som man verkligen inte känner igen sig själv nästan. Att få vila mellan varje sak är ju inte jag direkt van vid som alltid haft bollar i luften . I skallen vill jag massor men kroppen orkar inte bara.
Tids nog kommer man väl ur det men att sätta ett datum det finns inte. Frågan är om man kommer ur detta till det gamla jaget? Så mycket tungt har hänt som gjort att man på nått sätt ändrat sina värderingar lite. Att möta döden för det första att förlora en nära kär sedan själv vara på väg att dö själv och det man upplevde just då det kan man ju inte dela med vem som helst. Hur många har varit på väg till andra sidan liksom och upplevt det man gör när kroppen lägger av. Detta är en sådan märklig upplevelse som sitter så starkt på näthinnan . Just detta att på sekunder kan livet ta slut bara så där, det är skrämmamde hur fort det kan gå. Och hur man bara låg där och kunde inte prata, svara, inte röra sig , inte göra sig förstådd liksom och detta enormt vita sken att stirra in i. Det var så starkt Att man upplevde att blundar jag nu kommer jag aldrig mer vakna så var känslan och hur man kämpade att hålla sig kvargenom att kämpa och stirra in i detta vita sken. Ja fruktamsvärt var det fast mitt i det också så lungt. Ja jag vette katten om man blir sig själv riktigt efter en sådan upplevelse?
På nått sätt efter allt detta känns små saker helt oviktiga. Känner att man blir nästan irriterad då andra pratar om skit saker som det vore viktiga ja jätte svårt att förklara. Känslan eller tanken blir att var fan glada att ni är friska, lever osv. Tror bara man måste gå igenom det själv för att förstå. Och att förklara för nån som inte varit ens i närheten blir en omöjlighet. En sak vet jag att så är det när man är på väg att dö och jag klarade att hålla mina ögon kvar öppna så jag fick vara en stund till på jorden och jag hann också tänka på mamma att hon åkte också säkert i detta vita sken men förlorade 😢😢
Kanske Var hon kvar då jag sa åt henne att kämpa då tårana rann ur hennes ena öga där på trauma rummet. Jag är helt säker på att hon hörde mig klart då . Fan att hon inte vann kampen😢 Jag hade verkligen behövt henne här nu att få prata med hur jädra jobbigt allt är😢
Jag har en gång tidigare i livet haft djup sorg det var efter min olycka och då jag låg på sjukhus 1 månad. Detta bottenlösa hål men upplevde sig vara i. Ställande på samma ställe och inte komma nån vart. Då jag frågade mon läkare då om jag var deprimerad och han svarade onej, du har sorg . Och hur jag kände då att detta kommer aldrig gå över. Men det gjorde det om än det tog tid. Man kan inte skynda på sorg det går inte att ta nån genväg förbi liksom hur mycket man än vill. Man måste sörja klart sedan ett steg upp ur hålan i taget. Så trillar man ner och så håller man på tills man är uppe igen. För tids nog är man det och detta måste få den tid det tar. Alla är vi olika och för vissa går det fortare än andra.
Jag har flera sorger på g just nu. Den tunga efter mamma, allt som varit med pappa och ur jag kämpat för honom och oron att även han ska försvinna ur mitt liv. Sedan mina sjukdomnar jag fått HS och mastocytos. Det räckte ju med det jag redan hade och som var nog så tuffa. Så attvkollappsen var nära det var ju bara en tidsfråga efter allt som varit. Har klarat mig länge ändå. Nu är det bara vägen upp igen ur du Nu hålet som skall göras och det har jag ju gjort förr så borde ju gå igen. Men att stressa det är uteslutet. Jag kommer igen när jag för det PUNKT!!
Aldrig aldrig någonsin kommer livet bli som förr det tror jag inte, det känns inte så pga allt som gått förlorat och nya värderingar. Det gäller bara att hitta en ny väg, åter acceptera och att härda ut tills det blir bättre. Denna gång blir nog lite tuffare då jag inte har min älskade mamma som bara alltid förstod och liksom inte ifrågasatte eller hur jag ska säga. Ja mamma är mamma helt enkelt vare sig man är 5 år eller över 50. Och den som alltid står kvar vare sig eller hur svårt det än är. Alla andra kan lessna och välja att ge upp .
Så till dig älskade mamma där uppe bland molnen, fy Farao avad jag saknar dig och så jädra tufft det är mellan varven här sedan lämnade oss 😢 Det sista du sa var, vi hörs sen. Men det gjorde vi aldrig mer😢 Och detta aldrig mer är nog det värsta ord som finns.
Genom alla fina minnen i alla år finns du alltid i mitt hjärta ❤
Jag hade ändå turen att få 54 år tillsammans det är jag glad för 😊
Men jag hann lite iallafall innan energierna flög sin kos i dag och sorgen tog lite överhand igen. Jag gjorde min favvo fisk gryta, Kalles fiskgryta med kaviar, creme fraiche, purjolök, ägg 😍😍
Och jag fick upp mina fina lyktor jag hittade i huvudstaden i går och införskaffade konsoller billigt på Jula 👍🏻
Nu blir det TV tills jag blir Trötter så på återhörande och natti natt 😘❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar