En helt underbar film om man gillar tårdrypande kärleks filmer ❤ Jag är ju sån som bölar till varje sådan film och i nästan det flesta kan man relatera sig själv lite . När man var ung, äldre ja men denna kärlek som är alldeles underbar men även kan vara komplicerad osv. Jag bölade i allfall i kväll hehe. Så kan det bli😜
Man tänker tillbaka det där livet man planerade så då man var i tonåren. Jag ska gifta mig, skaffa barn, skaffa hus och allt ska vara det där perfekta. Ja så blev det ju inte från början. Jo jag skaffade barn det bästa som hänt mig❤ men jag var jädrigt ensam då fadern till barnet drog i 3,dje månaden. Ja hus hade vi innan men det var aldrig lycka. Det var nog den jobbigaste samtidigt den lyckligaste på två olika sätt tiden nånsin att bli ensam om att vänta ett barn. Den tid som normalt ska vara den lyckligast nånsin som man ska dela med sin partner. Jag var självklart lycklig och jag visste nog redan då svaret kom ....du är gravid att det skulle bli min egen resa utan nått stöd, jag kände det och så blev det.
Många tårar under dessa månader i väntan att inte kunna dela första rörelserna i magen, hur det lilla knyttet växte därinne, allt som hände och framförallt det sista att föda barnet. Skulle man ligga där helt ensam det var nog det värsta även om jag visste jag skulle klara det men bara känslan att vara ensam. Ja fyfan vad man gått igenom egentligen. Nu blev jag inte ensam för min älskade mamma var med hela natten och det jag så glad för . Hon var själv illa sjuk då och de var så gulliga att ge henne en sjuksäng att ligga i jämte mig, tänk va. Hon var mitt stöd den natten älskade mamma❤ Ja jösses denna film väckte upp massa känslor så här mitt i natten😢
Sov ju till 14 i dag så inte ett dugg trött nu. Det är på natten tankarna snurrar, vad som händer, vad som varit och hur allt ska bli. Så mycket har det sista året kommit efter. Så mycke eländen som det varit, så mycket kämpa, så mycke sjukdom så Fy!!! Jag är slut som människa efter allt och det känns som allt havererat. Allt det som var bra har bara lagts åt sidan . Sista halvåret har jag gått på reserverna och tröttheten och värken har varit det värsta nånsin plus all oro för pappa. Hur ska man komma igen? Så rädd för det som startade upp i min kropp i maj efter denna anafylaxi jag fick. En blodsjukdom , Varför? Och hur ska man få orken tillbaka nu Då? Framförallt gilla detta läge att inte kunna äta nått nästan Fy! Och mitt i det ska man vara glad. Ingen bra kombo just nu.
Jag är livrädd för den jag blivit nu, denna enormt trötta människa som inte orkar nått nästan. Som tappat glädjen på nått lustigt vis. Jag vet att den finns där men tröttheten förlamar mig. Hur fasen fyller man på reserven först för att fylla den övre Sen? Och Hur ska alla runt om kunna förstå detta? Det tror lite sömn, nån vecka, ett roligt upptåg osv kan göra allt bra men så enkelt är det ju inte. I min benmärg härjar nått skit, mitt Försvar I kroppen är kasst och fungerar inte som förr osv. Jag vill bara ha tillbaka mitt liv. Ha tillbaka tjejen som orkade det mesta, var glad, sprallig och ville göra massa roligt. Den jag var innan den där jädra natten på sjukhuset då jag kom in med 40 graders feber och denna jädra läkare beordrade detta hemska antibiotikum Ekvacillin in i mina blod banor och som helt tog mitt liv från mig. Fan ta den jädra läkaren säger jag på ren svenska för att han vägrade lyssna när jag sa att JAG TÅL INTE DENNA MEDICIN. Men det ignorerade han bara och jag var på väg till andra sidan i ett nafs.
Är det så att när man varit med om en nära döden upplevelse att man förändras på nått sätt? Jag fick ju aldrig prata med nån efter om det. Då jag blev inlagd var ju focuset sen på min rygg och detta att jag höll på dö där det sas inte ett ord om lustigt nog. För mig var ryggen inte ett piss ärligt talat däremot upplevelsen upp i detta enorma vita ljus . Och att jag inget kunde göra trots att jag hörde allt glasklart vad som skedde i trauma rummet men jag kunde inte röra mig, inte svara, inte se personernas ansikten, jag bara var i detta vita sken. Men jag tänkte att jag dör nu och jag tänkte var det så här mamma kände också, lustigt allt. Sen kom sticket i benet och skenet drog sig tillbaka, färgerna i rummet kom åter och jag kunde se ansiktena på alla som stod och skrek är du med oss igen. Och så såg jag min dotter komma inrusande ❤
Ja fasen egentligen vad förra året gav med sig usch. Nåväl nu är det bara vänta på allt som ska ske angående denna nya sjukdom då, alla utredningar suck!!!
Mest vill jag ha tillbaka mitt liv. Allt det roliga, min relation, ALLT!
Nu har jag babblat mig trött så kanske kan sussa nu 😜 gör ett försök👍🏻
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar