En dag som gick rätt fort förbi. I.o.m vrida klockan hade halva dagen gått kändes det som när man vaknade i morse. Men vad gör det egentligen då jag bestämmer vad jag ska göra eller inte. Mest myst här hemma då jag satte upp nya gardiner i går och det blev så fint😍 Gått i veckor och kollat på dessa men varit osäker om färgen ska passa min petrol blåa fondvägg. Dotra sa att man ska blanda pasteller det är skit fint, hmmm. Jag vill ju inte blanda för mycket men måste medge att detta blev faktiakt rätt bra ändå
Få se i framtiden om jag hittar den där rätta ljus ljus beiga färgen eller puder rosa. Alla sammets gardiner i dag är ju från 250 cm och mer och jag orkar baske mig inte sitta och sy upp, fy så träligt. Älskade förr att sy mina egna gardiner och köpa metervara men se den tiden är förbi för länge sen. Det ska vara enkelt, tvätta, stryka på lite och upp bara.
Annars har jag mest lullat på här i dag i min ensamhet. Men mot kvällen kom en sådan där känsla att fyfarao så trist det är i denna pandemi. Tänk ett helt år har gått och man bara suttit av tiden hemma mest helt jädra osocial, inte klokt ju 1 år😲 Så läser man vad infektionsläkare här säger nu - detta är nått helt annat , ett helt annat virus en NY pandemi, covid20 😲😲😲 Vadfaaaan säger jag!!! Orkar inte ett jädra år till på detta vis😣😣
Jag och dotra ska ju åka i väg ju.
Nu törs man ju inte ens tänka tanken???
Lyssnade på en intervju om en tjej som i april förra året fick covid19. Helt frisk, aldrig varit sjuk knappt i sina bästa år, vältränad mm. BAM sa det och hon hamnade 11 dagar i respirator och var en hårsmån från att inte klara det. Hon beskrev allt så detaljerat av det hon mindes. Känslan när hon var så sjuk att inte ens vara riktigt medveten om allt och bara känna jag orkar inte mer men ändå inte rädd för att dö i stunden. Hur surrealistiskt allt var. Vara så sjuk och inte ha sina barn hos sig och de som blev hennes nära var personalen. Och trots att hon låg i respirator, var helt borta kunde hon ändå höra. Såg hur jobbigt det var när hon berättade att hon faktiskt var på väg att dö. Den känslan kämpar jag än med fast det gått så länge när mitt liv var på väg att rinna ur min kropp. Just detta hur likgiltig på nått lustigt vis man var just där och då. Samtidigt som man inte var med i rummet, kunde röra sig, inte kunde prata eller svara på tilltal var man ändå med. Men det fanns ingen rädsla just det var bara att man var i detta ljus som jag upplevde det. Enormt vitt ljus så starkt att känslan bara var att stäng inte ögonen för då dör du, så kändes det. Och att man hörde allt som sades som i en film. Det sprang om vartan. Den ena handpumpade nått dropp i en stor ballong i vild förtvivlan, massa siluetter av huvuden som ropade mitt namn hela tiden men jag kunde inte urskilja deras ansikten bara skuggor liksom. Den andre skrek om vilka mediciner de gett mig, det stack överallt av nålar mm och pang i lårbenet en spruta och då kom färgerna och livet sakta tillbaka från det där enorma ljuset jag var i. Men man var aldrig rädd där och då lustigt nog. Ångesten kom efter då man fattade att jag var faktiskt på väg till andra sidan. Och just att jag mitt i detta tänkte inne i mitt huvud att var det så här mamma kände då det small i hennes hjärna? Lustiga, konstiga tankar. Men jag är helt säker på att hon hörde oss dessa sista timmar i livet hon hade innan hennes hjärta stannade för den eviga resan till landet bakom molnen som jag kallar det. Även om vi aldrig fick kontakt liksom eller att hon öppnade ögonen. Åhhh lilla mamma jag minns varenda detalj i ditt ansikte, din lilla kropp som bara vägde 32 kg då. Du var som en liten fågel unge då jag bäddade ner dig där på natten när allt var slut. Usch hur ska jag nånsin komma över att du är borta 😢😢
Tror när man haft nära den upplevelser får man dels ett annat tänk på nått sätt. Så tacksam för livet här en stund till man liksom förvandlas på nått sätt. Ovesäntligheter, patetiska saker eller hur jag ska förklara det skit saker rätt och slätt orkar man inte ens bry sig i. Eller ens höra om då det drabbat andra. Vem fan bryr sig liksom mancblir nästan förbannad. Det är det viktiga här och nu som är värt nått. Man förändras helt klart .
Idag när jag gick här och pysslade var det nästan så jag kunde höra min bästa väns röst så där som när hon ringde då hon levde. Hörde den så klart. Och då sköljde en våg av saknad över mig ojoj. Fan Helene varför😢 Som det inte räckte allt du gått igenom😢
Alla sommrar ute vid kusten vi hade från det vi var 5 år tänk❤
Så thighta vi var under alla år upp till vi blev vuxna.❤
Och den där sista gången jag träffade dig i januari på ICA då vi bestämde att ses för lite babbel. Sen dog du utan att jag ens visste nått. Det enda jag tänkte den gången på ICA var att du såg så fräsch ut men du sa ingenting att du hade dödlig cancer. Varför?? Jag scrollar facebok en dag och ser en kista med ditt foto och fick en chock. Visste ingenting. Vi som delade allt förr.
Ja livet är inte förgivet onej. Man ska leva det fullt ut på det sätt man mår bäst av för rätt vad det är är det förbrukat, läskigt.
Ja så många nu av mina vänninnor är borta och än är man ju inte uppe i pensions åldern ens. Kate ringde mig på morgonen och hade så ont i magen och grät och jag beordrade henne ringa ambulans och åka in men hon orkade inte det sa hon. Hon gick och lade sig och vaknade aldrig mer😢 Likaså mamma på kvällen ringde mig vid 21 tiden och mådde så dåligt men sa att hon brukade ha så, skulle bara lägga sig hon sa vi hörs sen och dagen efter hittar jag hennes livlös i sin säng. Tjatade också då att åka hem till henne larma ambulans och åka in med henne men hon sa prompt i från.
Jag vill minnas det braiga inte det sorgliga men tiden måste ha sitt till det tror jag. Alla gick ju bort samtidigt nästan allihop så det blev en enda traumatisk sorglig soppa av allt, så kändes det än. SÅ mycket saknad på en och samma gång.😢😢
I morrn blir det åka till pappsen i allafall och hoppas han mår bra. Sen lite påsk handling på det jag och dotra men inte förrens innan stängning.
Nu blir det TV sen hopp i sängen.
Med det säger jag på återhörande, var rädda om varann i dessa tider 😚
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar