Känns som livet gått ner på sparlåga😩 Känner mig rejält trött och fasligt ensam. Känns som allt är borta samtidogt som jag vet att ja detta är sorgen och saknaden. Men är helt orkeslös liksom usch. 4 dagar kvar till begravningen nu och det känns som det kommer bli riktigt jobbigt . Nu har man ju ingen av dem kvar jag som varit van och haft turen att ha mina föräldrar kvar så länge i livet. Samtidigt är ju det en enorm teygghet att vara så lyckligt lottad så när den rycks bort desto svårare. Kanske också så att ensamheten beror på att de som stod närmast, alltid fanns där, förstod och som man kunde föra en diskussion med utan direkt tjaffs nu är borta. Vi var på samma våglängd vilket man är med med få.
Men jag vet att sorgen är ju så här, den sliter i en och tar alla krafter man har. Bara hänga med för man kan inte ta bort den om man nu inte är helt utan empati odyl. Finns ju sånna med tyvärr som slår klackarna i taket och går vidare med ett axelryck . Hemska tanke.
Men torsdag är begravningen nu och allt är riggat och klart. Jag ringde kl 9 i morse då den rätta på begravningsbyrån var åter efter semester. Och hon hjälpte mog att ändra blommorna apm den innan bestämde mest själv och jag pch dotra fick bara hänga med på vad denna tyckte hmmm. Detta har legat som en klump i mig då det FAKTISKT är min pappas begravning, vi som betalar osv och då SKA det vara på vårt vis. Men det löste sig idag och de som gör blomster uppsättningarna ringde upp mig och var så gulliga.
Musiken lagligt framtagen min mp3 som jag sjungit skickad och nu är det bara förstoringen på pappa som ska stå på kistan som saknas. Den fixar vi i morrn👍🏻
Kroppen håller på gå ner i lågvarv nu för att orka torsdagen tror jag. Jag är lite så inför tuffa saker att jag går ner i nått slowmotion stadie där man bara är för att samla energier att orka. I lördags kväll brast de på mig och tårarna ville aldrig sluta . Tog bilen och åkte upp till kapellet och kyrkogården där pappa ligger och väntar nu.
Vill inte vara kvar här i denna håla känns som allt bara är skit, falskt och vet inte vad. Om nån är i djup sorg och man vet det hur fasen kan man ignorera det, liksom nästan dumförklara det. Mölja på om totala ovesäntligheter som om man hade betalt för att hinna med så mycket ord som det bara går typ. Vart fan tog medmännskligheten vägen idag, känslan och empatin att kunna känna av människor hur det mår etc. Näe det finns fasen inte. Är i stället som att man blir en börda då det blir tufft i livet, man inte är den glada, spralliga som de kan suga energier ur för att överleva typ. Få verkar vilja trösta för de är så jädra självgoda. Bara ett stort jädra EGO överallt. Eller så är det så krasst att man idag ska vara narcissist eller psykopat och inte bry sig mer än om sig själv. Man kan fasen undra!
Nu blir det lite fixa här om jag ens orkar det sen tidigt sänggående. Med det säger jag på återhörande och natti natt 😚❤
Älskade pappa❤ Jag hoppas du och mamma har det gott nu att ni äntligen fått återförenas där inget mer ont kan ske. En dag ses vi igen i framtidens men fyfan vad tufft att vara utan er här på jorden 😢
1 kommentar:
❤❤
Skicka en kommentar