Blev 2 inlägg för att komma i kapp.

 

Onsdagens inlägg. Tänk jag skriver och glömmer trycka på skicka hmmm🤪 Regnet öser ner från en bokstavligen öppen himmel just nu. Skönt tycker jag😜 Jag har ju gått med en liten låg feeling sen före helgen som var. Endel av den vet jag ju iom mammas årsdag men fick idag av en lustig anledning en magkänsla exakt som förr då jag av lustig anledning googlade som förr då jag hitta att nått hänt. Jodå pappas äldsta bästa vän min farbror är död som då var gift med pappas syrra, i fredags avled han. Alltid tragiskt då det är nära i familj om än man kanske inte av olika anledningar är så nära man en gång var . 

Det min pappa gick igenom sina sista 5 år och knappt nån hälsade på honom utan endast levererade alkohol till min pappa till helgerna. Detta visste jag inte om förrän grannar berättade och tyckte dessa leveranser var märkliga och varför de inte stannade och umgicks med min pappa som levde i svår sorg efter mammas hastiga död. Alkohol är inte lösningen att mata folk i sorg med utan empati och medmänsklighet kanske borde ha varit mest passande.   I efterhand flrstod jag då stt papoa drack den tiden efter för dämpa ångesten och traumat då han fann mamma livlös i sin säng den dagen. Tror ärligt han stängde ner då i huvudet då han gått och tittat  till henne sen tidiga morgon och ville inte inse de som hänt förrens jag fick vetskap om det mitt på dagen vid 12. Och jag bokstavligen flög hem i bilen och såg direkt att mamma var djupt medvetslös 😭

Där gick min gräns till "vill ha att göra med" Vet att pappa mådde så dåligt av detta men de kom aldrig och hälsade på honom efter eller  på det hem han vistades på i 5 år efter svårt sjuk av och till.  Så som min pappa alltid ställt upp för allt och alla ❤️ Han fanns allt där  både hemma, i idrotten han höll på med och för allt och alla. Droppen var julafton 2018  då de ringde till mig och sa att vi har bestämt oss för att inte besöka för han är ju ändå så borta i skallen. Där och då var det inte mina släktingar mer i den bemärkelsen. Hur kan man som bästa vän/syskon säga så??? Minns jag blockade telesamtal då jag ansåg att deras beteende att ändå via samtal veta allt som hände men inte kunna hälsa på . Nix glöm nån info då. 

Men pappas sista månad ringde jag för att pappa pratat i sina klara stunder om dem varför de aldrig kom och jag tyckte de borde ses då jag förstod att tiden nu var knapp. Hans vän vägrade åka med hmmm??? Men systern gjorde det. Kan jag ju tycka borde vara en självklarhet i livets slutskede. I efterhand fick jag skit för att jag var snäll att fråga, erbjöd skjuts ut och allt men att besöket knäckte.  Hur nu de kunde vara mitt fel??? De hade ju ett val jag erbjöd dem innan det var för sent och ena valde åka med. Så klart är ett sådant avsked alltid tufft men pappa hade en bra dag då och var relativt klar så inga konstigheter. Jag själv definierade detta möte som väldigt fint för de båda men allt blev mitt fel. Ja lustigt. 

Nu är även han på väg till landet bakom molnen . Kanske ses det där och alla bekymmer är bortflugna vad vet jag. Jag hoppas det är så där på andra sidan❤️  Tyvärr lever vi som är kvar här med minnena , orden som sas, hur folk agerade osv.  Jag ringde dem 2 ggr efter pappas död  då de varje gång sades att de ringde på dörren och vi lag på. Efter det ringde inte jag nått mer bollen låg hos dem. Men de ringde aldrig tillbaka. Den smarriga infon om pappa var nu ett minne blott och därför fanns uppenbarligen inget intresse för att umgås med vår lilla familj som blev kvar. Vad vet jag??? 

Det som sas där och då om min pappa och den alzheimer han drabbats av sas på ett sådant osmakligt vis att för mig blev det nej tack.  Min pappa var det käraste jag hade kvar och skitsnack om hans sjukdom hur den påverkade honom det blev droppen . Må de ses där i landet bakom molnen och vara de vänner de från början hela livet var och resten bortglömt. Jag bryr mig inte nämnvärt här nere iallafall det gick förlorat iom deras beteende då.  Men säger ändå VILA I FRID🙏

Suttit och sett en fantastisk Dokumentären på SVT 36 dagar på gatan. . Så mycket kärlek  och tragik blandat. Man får följa en fotograf från Stockholm som ger sig ut som hemlös i Stockholm under 36 dagar för att se pch dokumentera hur de som lever hemlösa på garan har det. Han lever exakt som dem. Åh jag säger vilka fina människor och så tragiska öden som förde dem dit. Men den empati och kärlek de ger varann sins emellan WOW ❤️ Jag grät, så se den👍

Är nu inne på SVT,s dokumentär Hagamannen. Vidrigt🤬  Så många kvinnor som råkade ut för det och hur de efter mår I resten av sina liv. De pratar om det 4 F, n fight, flight freeze and fawn . Hur olika man i stundens hetta av ett överfsll kan reagera. 70% fryser till is och faller in i paralyserad reaktion. Hjärnan säger till kroppen att detta kommer inte gå och därmed kan knappt röra sig medan några verkligen slår för sina liv allt beroende på hur våra hjärnor säger till oss att göra så agerar man i nöd. Med i det stora samma nöd och icke att förminsks då brottet  om man slagits för sitt liv att man är starkare då än den som hamnade i  freez . Det är ett tillstånd man hamnar i hur man agerar.

Jag blev själv överfallen när jag var 13 år,  ett sexualbrott långt uppe i en skog dit förövaren släpade mig. Först kom ett uns av freez då jag hörde mitt skelett skaka innanför men mest rädslan för dö för jag trodde han skulle döda mig då han var klar med det han påbörjade.  Minns att jag tittade mig omkring och det var bara skog och ingen skulle verkligen hitta mig där tänkte jag. Han kom då så långt att tröjan var halvt avsluten, trosorna var halvvägs ner på benen och han skulle precis utföra ett samlag med mig 13 år gammal. Då kom krafter från jordens undre makter och fyllde mig. Jag greppade hans axlar i fram och bröstkorgen då han låg över mig  med sin äckliga nakna kropp och könsorgan, svart i ögonen . Jag bokstavligen kastade denna mannen rakt upp i luften så han flög. Det var urkrafter från vet inte vad. Kunde resa mig , snabbt dra upp byxor och allt och springa genom skogen för mitt liv.  Men han kom ikapp galnare än galnaste och kastade sig på mig igen och greppade mig så jag inte kunde röra mig. Vrålade och frustade att citat: du kommer jävlar imig inte härifrån förrens jag fått vad jag vela här. Hans ögon var kol svarta. Jag minns allt som det var förra veckan än idag. Samma urkraft infann sig och jag fick loss en arm och med den slog jag för mitt liv rakt  i fejset på honom så blodet rann från näsan. Ett knä rakt upp i skrevet varvid han släppte mig och vrål skrek . Jag har nog aldrig nånsin sprungit så fort. På den tiden tävlade ju jag i långdistans löpning, 60 meter häck så på så sätt super tränad. Men den kraft min lilla späda kropp fick den var utomjordisk och jag fattar inte än idag hur jag kom loss. 13 år och vägde ca 45 kg . Jag ångrar än idag att jag aldrig sa nått förrän jag var över 40 år då sviterna efter detta övergrepp gjorde allt för ont i det relationer jag hade fram till då. Men nån anmälan gjordes aldrig vilket jag så klart ångrade. Men jag vågade inte utan förträngde detta så hår att dagen efter hade detta aldrig hänt  och så förblev det till jag var 19 år då jag träffade min första kille på riktigt och flyttade ihop. När vi var intima blossade den natten upp och jag fick panik känslor. Det lugnade sig då jag berättat det för min kille men blossade genom åren upp i varje ny relation. Skräcken, äcklet och tilliten om man träffade en ny nan för tänk om han var en våldtäktsman också. När jag var 35 tog jag hjälp att bearbeta denna händelse och kunde lägga allt åt sidan. Jag hade ju inte gjort fel och det var så skönt att tömma ryggsäcken på alla dessa känslor .  Vid 40 började jag själv leta efter denna man för att se om nån info fanns om honom. Jag fann han på FB med bild och allt. Idioten hade bytt efternamn och det sa mig att han gjort säkert pga att han varit straffad för just detta ev, min magkänsla sa det.  När jag då såg honom som äldre hur han såg ut det räckte för mig att se att han fått sitt straff ändå med råge. Det syntes i hans ansikte  , framförallt den sneda näsan  för jag är helt säker den kom när jag slog mig loss den natten där i skogen och slogs för mitt liv.  Han var märkt, helt klart.  Jag tror inte jag var den enda ärligt talat som  råkade ut för honom. Hela hans väsen sa att han fått igen för sina synder. Det räckte för mig att se.

Åh tänk bara så många kvinnor/barn vi är som gått igenom liknande  fy🤬 Även om man bearbetat detta finns minnena av det alltid kvar som ett ärr i själen. Det går aldrig bort tyvärr😢

  VI är överlevare av rang säger jag❤️

Med det säger jag på återhörande😘❤️