Vilken dag *suck* Ja min kiropraktor rädda livet på mig iallafall. Han är en klippa. Yrseln och illamående försvann tack o lov. Sen var det att blåköra till sjukhuset efter det. De är ju inte så smart med 2 grejer samtidigt när man fått behandling men idag blev det så.
Läkaren var 20 minuter sen så jag hade inte behövt skynda. Ja så fick man berätta hela sitt liv, allt som hänt och de är ju en himmla massa. Min kille stack när jag blev gravid, jag blev ensam mamma och förlorade jobbet,min dotter var svårt sjuk upp till 6 års ålder av och till och när hon friskna till hände min olycka..ett annat fruktansvärt trauma hände i samma veva, min dotter fick inte gå i skolan hon var för allergisk och de vägrade göra en allergisanerad miljö, jag fick bli lärare hemma och en jävulusiskt kamp för min dotter rättigheter i 6 år samtidigt som min dotter blev jätte dålig i ett par år av alla kränkningar, jag träffar en man som utger sig att vara en helt annan person tills han en dag fick en psykos och blev galen samtidigt fick jag reda på att han suttit inne för våldtäkt och massa otäcka saker, vi fick fly vårt hem. Ja det är mitt liv i stort.
Å enligt de frågor jag fyllt i i massa formulär har jag en komplex smärtproblematik i så gott som hela kroppen som ett fyrverkeri av smärtor. Vissa från de skador jag fått dels av min olycka och de vården givit mig då de opererat fel och förstört plus ett totalt stört nervsystem och smärtsystem. Och när de sätter upp mina svar i kurvor så är jag en kvinna med stora smärtor men mår kanon psykiskt. Ja de är så jag svarat. Men läkaren menade att man kan inte med så stora smärtor som jag har må bra psykiskt.
Frågorna lydde ungefär: och mina svar:
Kan du se med humor på livet? Absolut!
Gläds du åt samma saker som när du var frisk och lika mycket? OH ja!! t,o,m mer
Kan du slappna av framför TV,n? absolut men givetvis inte avslappnat som en frisk utan värk men i min mått mätt.
Känner du dig glad? JA
Grubblar du ofta på hur de ska bli? I början JA men jag har ju levt med detta i 12 år man vänjer sig och är tvungen att acceptera för att få de drägligt.
Blir du ofta nedstämnd , spänd? Nej, jag är en glad skit
mm mm.
Visst jag har mina stunder jag kan gråta hejdlöst och tycka jäkligt synd om mig själv, givetvis. MEN!!! Ska jag leva med dessa skador och denna värk måste jag gilla läget och göra de bästa av de möjliga. Försöka se possitivt för min egen skull. Inte blir jag bättre om jag sätter mig ner och ger upp, näe! Man får leta de små små bra sakerna varje dag och många bäckar små.
Men så kan man inte må sa hon. Ja jag vet inte vad jag ska svara på det. Visst jag har haft de kämpigt, mycket har hänt men man har ju inte kunnat gå därifrån vid de olika tillfällena. Jag har dessutom tagit hjälp och bearbetat de jag varit med om för det är ju en viktig del. Och av bearbetning lägger man ju erfarenheterna de dåliga på ett annat plan.
Självklart har jag varit slut av och till, gråtit och tyckt att de varit pest..men man kan ju inte stanna kvar i det..jag är helt enkelt inte sådan som person. Men då såg läkaren inte riktigt hur de skulle kunna hjälpa mig då hon tyckte jag hade en hög integritet (har säkert stavat fel) som inte rev min murar och erkände att jag mår sämre.
Men jag tycker ju inte att jag mår så..svårt detta eller så är jag dum i skallen då *skratt* Men är vi alla lika? Går de efter schabloner??? För att 3 smärtpatienter kommer och mår jätte dåligt och har gett upp behöver ju inte alla göra det. Eller så har jag inget psyke så då inte tusan vet jag.*fniss*
Men på 12 år har man lärt sig leva med mycket..alla händelser i livet jobbiga eller ej sätter sina spår och man formas efter. Visst i bland skulle jag bara vilja bli omhändertagen, ompysslad och allt de där och slippa vara den som bara måste klara allt och fixa..för så har de ju varit. Om inte jag fixat vem skulle gjort de då? Jag har ett ansvar, jag är mamma och måste om jag så kryper av smärta få dagen att gå på bästa sätt för både mig och mitt barn och så har de varit..jag har aldrig haft nån som kommit och avlöst mig.
Men livets hårda skola är en bra skola i mångt och mycket också. Den har gjort mig till den jag är idag.Och den personen är jag stolt över.
Men visst jag kanske också behöver lätta min ryggsäck och de gör jag mer än gärna då jag själv tror att mycket av mitt dåliga "mående" har jag lagt ut i kroppen i mina muskler istället för att exempelvis tappa gnistan, glöden och mitt glada sinne..så ser jag det.
Alla är vi ju olika. Så utefter de ska jag börja få hjälp och se om de hjälper min smärta med att gå till en smärtpsykiatriker. Alltid värt att prova..för skulle nu viss smärtor de som jag själv inte fattar varför de värker för de har inte med mina skador att göra. Om de lättar är de ju kanon. Så de är steg 1 nu.
Å jag är fullt medveten om att min dotters allergier som gör att hon när som helst kan bli allverligt sjuk är en stor stress jag alltid bär med mig. Rädslan för att de ska hända henne nått där ute . Givetvis är det en stor sten i kroppen som kan trigga smärtan. Och kanon att få hjälp med.
Men kan inte smällta riktigt att man inte kan vara glad för man är mycket dålig Hmmm!!! Jag tycker jag har lärt mig de..givetvis inte på 2 dagar men med åren. I början i min skadeprocess mådde jag väldigt dåligt i perioder . Men jag fick hjälp av Alfta rehab specialister på nackskador 2 år efter min olycka och de kan jag säga utan dem och deras hjälp vette tusan hur man mått. Men jag fick enorm hjälp och stöd där att acceptera de jag hamnat i och att ställa om från ett friskt liv till ett mindre friskt och de var sorg oj oj oj och de tog tid då. Men i samma veva hade jag ett val..vara kvar i sorgen eller försöka ta mig uppåt ..jag valde de sista och sakta men säkert nådde jag upp till andra sidan. Å än i dag kan man halka ett snäpp mot avgrunden fast enbart korta korta sekunder. Jag har varit där en gång i mitt accpeterande sörjt mm och de räckar. Idag är jag för de mesta en glad skit som hankar mig fram i smärtträsket. Ja ja...livets skola fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar