Idag skulle jag iväg till apoteket åt min mamma som behövde lite medikamenter för sin mage. När jag kommer precis utanför sjukhuset så stöter jag på en släkting och hojtade till. Så vi tog varsitt bloss där och hon berättade att hennes man precis opererats. De hade amputerat två tår som av blodcancer blivit svarta och var på väg att trilla av. Vet att han gått igenom ett helvete i över 2 år med denna blodcancer. En ovanlig sort som endast drabbar 500 personer och ter sig med en massa proppar överallt i kroppen. Jag följde med upp på kirurg mottagningen . Jag som har lite svårt för just sjukhus kommer in på en avdelning där de flesta gick med en salig balandning av slangar och påsar i olika färger *ryser* Det var tydligen massa magcancer och en avdelning för lite mer komplicerade fall. Kände att de lätt började snurra lite i huvudet på mig. Har jätte svårt med sjukhus så.
Å tankarna for iväg till år 2001 då jag hjälpte en gammal kvinna som bodde granne med oss som blivit illa sjuk. Hon var lite förtåndshandikappad och förstod inte att hon verkligen var illa därann. Så hon hade gått så länge att hela hon var grön gul, ögonen var knall gula och hon fick inte behålla något hon åt. Inga anhöriga utan helt ensam. Jag fick henne att följa med in på akuten efter många timmars övertalning. väl på akuten ville det ha ett urinprov..och hon kissade och kom ut med muggen som innehöll urin som såg ut som kaffe sump..jag höll på att tuppa av. Men något flög i mig och jag blev ko lugn. Väl inne hos läkaren fick hon klä av sig och då trodde jag att jag skulle svimma av när jag fick se hennes buk. Det var som hela levern låg på utsidan och hon skrek av smärta när läkaren tröck över där. De blev snabba papper skrivna och en taxi beställdes in till akademiska sjukhuset.
Hon förstod ingenting..läkaren kallade in mig och berättade att det inte var långt kvar då det sannerligen var cancer överallt men han bad mig att inte tala om för henne med tanke på hennes tillstånd . Jag fick dra ett par djupa andetag innan jag kunde gå ut till henne..hon var vettskrämnd för att hamna på sjukhus så de blev lite lirkande innan vi fick in henne i taxin. 1 månad senare dog hon. Jag med min sjukhus skräck kan inte fatta att jag pallade den gången..jag var även upp dagarna innan hon dog då hon låg med massa slangar och de läckte i slangarna både de ena och de andra. En annan granne en äldre kvinna höll på att kräkas och svimma och fick gå ut men mig berörde de inte.
De är facinerande när de verkligen gäller att man pallar. Sådana händelser får en att verkligen uppskatta de man har om än man inte har de så bra så är man förskonad från sjukhusvård, svåra sjukdommar så. Likaså tänkte jag idag när jag såg min släkting ligga där helt nerdrogad och knappt kände igen mig och med tårna amputerade och dennna blodcancer. Gud vad tacksam jag är då.
Han var den person som en gång i tiden hjälpte mig att få mitt körkort.Utan hans engagemang och tjat i rondellerna hade jag aldrig fått mitt kort tror jag. Vi hade många långa körningar både hit och dit i min gröna Folkwagn. Han var en person som alltid var strålande glad och skämtade..t.o.m i dag när han vaknade upp emellan i morfin dimman drog han ett skämt. Efter allt han fått gå igenom så fanns humorn kvar intakt. Vilken man!!! hoppas verkligen detta går bra nu att de inte tillstöter nått..de som drabbats av denna cancer har fått amputerat ben för det ständigt blir proppar. Så jag håller alla mina tummar för honom att detta går vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar