Ja då sitter man här på fredagskvällen och myser i stugvärmen. Dotra gav sig precis i väg ut med sin pojkvän, en egendomlig känsla men inte för tidig alls. Jag blir överlycklig när jag ser henne få njuta av livet för första gången från alla motgångar. Det är hennes liv nu, ett liv hon skulle haft för länge sedan om inte allt varit som det varit. Det tog hennes tonår från henne när det vägrade bereda hennes miljö i skolan efter det handikapp hon har, svår allergi. Det gav henne skolfobi och panikångest med deras vidriga kommentarer och patetiska påhopp. Det lämnade henne inte ifred och istället för att läsa intygen från läkare gjorde det tvärtom och gjorde skolgången omöjlig. Varför kan man undra?
Men det handlar om så mycket prestige och den riktat mot mig, jag som mamma som anmälde dem, jag som fick dem fällda på varenda punkt. Det kunde inte ta det för deras syn var att ensamstående föräldrar är svaga. Å jag som dessutom var svårt whiplashskadad skulle ju inte enligt normen orka något. Men VEM fick lida??? Vem förlorade? Hur mycket det än ville åt mig , trycka ner mig för att jag fick rätt var det inte mig det förstörde för och det tycker man vuxna människor som arbetar med barn/ungdom borde veta????
Allt detta gjorde att hon förlorade alla vänner då hon inte FICK gå i skolan. År av helvete!!! Vilket i sin tur gjorde oss 2 sammansvetsade. Nu först i den nya skolan, med det nya vännerna och sin pojkvän har hon fått vara den vanliga tjej hon ALLTID innerst inne har varit förutom att hon har allergier mot det mesta men för den skull inte något annorlunda än vad nån annan är. Det gör mig så förbannad och samtidigt ledsen att oförstånd, ovilja och en hoper idioter (på ren svenska) förstört så mycket för att det satte prestigen och sitt löjliga maktmissbruk först. Men jag undrar om det verkligen med ett samvete lag sig och sov gott om nätterna? Om så fallet var var det mycket sjuka människor!!!
Så nu får jag den perioden i livet som skulle ha varit för länge sedan, en tonåring som är ute på galej. Å självklart är man orolig. Det spelar nog ingen roll om det är 14, 19 eller 30. Det är ens kära iallafall. Min mamma är fortfarande orolig som den dagen jag var 15 typ när jag åker till Stockholm och kör bil tex. Det sitter där alltid.
Man är orolig att det hittar fel kille som inte är snäll och massa annat. Man har sitt eget förflutna man kikar tillbaka till och fasar för att tänk om hon råkar lika illa ut som jag gjort och tänk om gånger 100 *fniss* Men så får man också se till att det gick trots allt bra för mig trots att jag träffade på en galning, och ditten och datten hände och trots att jag gjorde si eller så. Man har det man vuxit upp med, den fostran man fått i ryggraden och med en bra sådan så förhoppningsvis hänger även det sunda förnuftet med och "magkänslan" för saker.
Men som mamma är man alltid en smula orolig tror jag. Glad är jag iallafall att hennes liv börjat och jag hoppas det fortsätter i rosenrött för det är min gumsa så mycket värd efter alla "idioter" hon fått genomlida och då är detta VUXNA människor?????. Så med ett lite oroligt modershjärta är det bara för mig att gilla läget och börja hitta mitt liv igen *fniss*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar