Ja det blev det sannerligen. Var med min väninna till sjukhuset då hon kände att hon inte ville gå ensam. Lätt att man bara blir illa bemött om man är ensam nu för tiden trist nog. Så jag ställde upp. Lite spännande med då det var till en mottagning jag varit flera gånger och enbart blivit dåligt bemött. Måste säga att det är stor skillnad på att få vård om man har ett arbete mot att man är stämplad som sjukpensionär. Visst det som har ett jobb ska kunna fortsätta i möjligaste mån med det givetvis..men kan inte låta bli att bli lite sur då jag en gång också hade chansen som endast 34 år att kunna jobba om jag fått rätt vård. I stället gjorde ingen något och det lilla pengar man hade då räckte inte långt till den privata vården. Summa sumarum så slängde det bokstavligen på en sjukbidraget och därefter sjukpension. Ja ja man ska inte älta men det var över halva livet kvar liksom. Tror ingen vettig vill gå hemma och få en lön man inte klarar sig på frivilligt???? Inte jag iallafall.
Men det intressanta var att det var ett helt annat koncept idag. När jag kom dit var det inte ens en kroppslig undersökning man var dömd redan. Läkaren satte sig och skrev på receptblocket utan att man ens sagt till om medicin. Man skulle stänga av smärtcentrat i hjärnan med diverse godsaker, MORS!! Räcker gott det som redan är avstängt. Jag fick höra att jag hade ett undvikande beteende som inte tog emot mediciner. det var det inte tal om idag. OHHH Det var jätte bra att avstå *skratt* Vi hade dessutom svarat ganska lika i papprena man får,,till mig sades det att jag inte alls mådde som jag skrivit????? För alla med smärta mår dåligt, JAHA? Ganske lågt att dra alla över samma linje kan ju jag tycka. Beror ju på vart man är i processen mycket. I början var man väl inte så glad över det skit man drabbats av men efter 10 -15 år har man faktiskt lärt sig leva med det, iallafall jag. Jag vill inte liknas med alla andra utan jag är jag. Men enligt dem hade jag alltså förträngt mitt dåliga mående och var nog deprimerad fast jag inte visste det *asgarv* Är så lätt att förtränga sades det. Skulle väl inte tro om jag var deprimerad att jag inte kände nått va? Men för att få ett slut på tjatet så bad jag dem skicka mig till en psykiatriker så kunde vi prata efter. Så gjordes det med och TÄNK att jag gick helskinnad därifrån med att jag var fullt frisk och inte en tendens till depression =)) härligt så finns det i papprena en gång för alla. Men läkaren hörde aldrig av sig mer, alltså hade jag som var glad fast en jävulsk smärta inte rätt till smärtlindring?????
Ja nu skiter jag i vilket,,vill inte ha med sådana människor att göra då det inte kan se till varje individ utan sätter alla i samma fack, nej tack! Då får man hitta andra vägar.
Men mötet idag var helt enligt humana regler vilket man inte hör så ofta av just patienter med långvarig smärta. Men jag kan konstatera att det skiljer på folk beroende på status i livet och det är fel tycker jag. Glad är jag iallafall för min väninna som slapp bli illa bemött idag och kanske får rätta hjälpen att komma tillbaka, vem vet?
Efter det blev det att gå till Försäkringskassan för att inhämta lite papper till mitt soc besök idag. I.om att det dragit alla mina bidrag sedan T blev 20 kan jag inte försörja oss båda med en pension, finns inte bara. Men det blev ingen rolig promenad. Strax utanför sjukhuset domnade båda fötterna bort och jag bokstavligen gick på mina smalben. Väl framme vid FK hade skiten flyttat, jippi!!! Så bara gå ännu mer. Efter det var det att gå till soc och det var ju en bit men utan pengar kan man inget annat göra och väl där värkte ryggraden så jag var på väg att lägga mig plakat på golvet som en trotsig 3 åring näst intill. Jag kan inte gå, det är bara att konstatera. Så in med alla papper till en lite grå syrlig dam i luckan HU!!! Finns inget som är så fruktansvärt förnedrande som att gå till den instansen, men vad gör man?
T måste ha sina behandlingar och hon har 5 tider denna vecka på sjukhuset därefter 3 ggr per vecka. Allt annat som sedan tillkommer i form av medikamenter, krämer och gud vet allt *suck* så har jag mitt. Näe det räcker inte en pension till bara.
Så väl ut från den byggnaden hade nästan en magkatarr utbrutit, så vidrigt tycker jag det är att gå dit. Då var det en lång bit till bussen som jag måste ta för att komma hem och efter denna dag är det ett under om jag reser mig upp i morgon kan jag säga.
När man är fattig tänker man på allt gott med så på hemvägen hade jag kunnat göra vad som helst för en chokladbit så pas at tman fick syner om dubbeldajm och Marabou ;) och väl hemma i min postbox ligger en lapp. Välkommen att hämta 1/2 kg kaffe och en choklad ask på butiken där vi bor, som tack för att du är kund hos oss. Vilken lycka =)) Hela asken åkte bokstavligen ner i halsen på mig inom loppet av minuter *fniss* Ja det kan man kalla ödet!
Å nu sitter jag där jag sitter, fötterna är svällda och värker efter allt gående, ryggen håller på gå av, skallen sitter fastlåst och nacken ska vi inte ens tala om. När jag går för länge får jag alltid att en stor körtel under örat sväller upp som en kota håller på att tränga genom halsen..det sväller t.o.m i munnen. Vet inte vad det är men jag går väl så snett och kompenserar hela kroppen att allt blir pannkaka. Är som halsryggen kröker sig på ett mysko sätt, så känns det. Så i morgon tänker jag ta en lång sovmorgon så jag slipper vakna och känna pay back time.
3 dagar till pension i morgon då jag kan handla hemgott att äta igen, gud vad jag längtar =)
Så med detta klagande så är det nog bäst att hopp i sängen och vila lite =)
Natti natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar