Behandlingar, Sjukhusbesök och Hospic. Det är mycket nu.

Idag har jag varit och fått min efterlängtade massage igen. Det har gjort gott i mina värkande muskler att få hjälpen att massera ut flera års kramper men det har gjort susen. Idag var det muskeln som sitter i höften. Den som kan ge så kallad falsk ischias och stråla och göra att benet inte fungerar, lårmuskeln mm


MY GOOD! Sa jag när min sjukgymnast tog sig in i ett totalt dödskrampat höft och rump parti. Där har ingen rört sedan min olycka 1997 fast jag sagt att jag rammlade också på höftens sida i fallet. Ingen har någonsin lyssnat vad man sagt. Men DÄR var det cement och superlim vill jag lova. En sådan galen smärta att jag var på väg av från bordet av smärta. Men hon är grym min nya sjukgymnast och gav sig inte och efter lång intensiv massage där så lättade det enormt. TÄNK OM!! Det är detta fastkläggade parti som ställt till med så mycket ner i mitt lår? Att min muskel i låret inte velat ta emot varken elstimulering eller nån form av träning??

Hon har fattat min problematik helt att jag har inte bara en whiplash..det är så mycket fler fel i min kropp som kommit till under dessa 14 år sedan olyckan. Jag hoppas hoppas att man kan få bukt med några av mina problem så att jag kan komma igång med någon form av träning i framtiden. Så nu känner jag mig rätt mör men på ett behagligt vis..i morgon vill jag inte ens tänka på hur ont det kommer att göra. Men det ska smärta för att det sen ska bli bättre.

I morgon ska jag med T till Arbets och miljömedicin. Hon ska träffa massa olika personer där. Av allt vad mögelboendet har ställt till med hoppas jag man kan få nån rätsida på hur man ska gå till väga att hon kommer igen och slipper allergi reaktioner av det mesta. Visserligen mår hon bättre nu sedan hon flyttat ut från denna vidriga lägenhet. Men att börja klia så fort hon kommer hem är ju inte kul. Så vi får se vad morgondagen ger.

Efter det ska jag ev åka till hospic. Om jag klarar det. Har alltid haft svårt för tanken att gå dit då man vet att det som ligger där inte har långt kvar. Jag är livrädd för det. Men en person som betytt mycket för mig när jag var yngre ligger där nu och jag vill så gärna gå och hälsa på men vet inte om jag klarar av det. Jag må vara tuff i många fall men just Hospic är något jag nästan får lite ångest av. Jag vet att det är ett fint ställe ,ett lugnt ställe för människor i slutskedet av livet och det är bara tanken att man faktiskt inte kommer därifrån som gör mig lite ångest benägen. Det är så sorgeligt. Men jag vill verkligen göra detta besök. Så vi får se hur pass stark jag är i morgon.

Nu är det lite pyssel kvar här sedan hopp i sängen.

Natti natt!