Lördag kväll och här sitter man framför datorn??? Nåväl inte så farligt som det låter faktiskt. Det är självvalt =) Men när kvällen kommer och det blir mörkt och tyst det är då tankarna kommer på en, det ena en det andra har jag märkt så här på äldre dar *fniss* Det lät det. "Medelålder" äldre då *fniss*
Fast det kanske är så att det är nu man sitter med bagaget man har införskaffat sig genom åren på gott och ont.Och det är nu när barnen är utflugna man faktiskt har tiden att just tänka? Förr var det full rulle och man bara gick på liksom. Jag fick reda på en mycket tråkig sak att en bekant till mig blivit svårt sjuk. I ALS. En fruktansvärd sjukdom utan bot och definitivt inte rolig när den bara blir värre och värre vad jag förstått. Ja vad vill jag säga med det så..jo att saker och ting i livet som varit att man kanske inte vågat ta för sig, inte vågat chansa för man har varit rädd att göra bort sig osv osv. Ja det har nog alla varit med om nån gång. T.o.m jag som annars gått "bärsärka gång" för mina och näras rättigheter osv *fniss*
Men denna person var en person för 24 år sedan jag kände starkt för. Och jag nästan vet att det var ömsesidigt men miljoner omständigheter befann sig allt då. Jösses jag var ung och det skiljde 13år mellan oss och det var ju jätte pinsamt allt. Så många år av beundran, så många chanser som sket sig på ren svenska på den tiden av olika saker och jag har ofta tänkt vad hade hänt om man vågat på den tiden göra bort sig som man trodde eller rent av att det skulle gått vägen det man tänkte då? Eller den gång vi faktiskt skulle träffas och det blev sjuka barn emellan osv osv
Det har faktiskt inte gått ett år utan jag tänkt på detta nu i alla dessa år. Varför har det liksom inte lagt sig som med allt annat kan man ju undra? Förmodligen för det aldrig blev ett facit? Ibland har jag t.o.m tänkt att en dag så kanske jag återser, löjligt va? Men rent krasst hoppet! Hoppet är det sista som överger en sägs det ju.
Sista gången var på vår bäste väns begravning efter att han valt att ta sitt liv och det var ju inte läge att ens tänka dessa tankar då, då man var helt uppriven av situationen och det som föranledde detta tragiska. Det var runt 1996-97.
Så fick jag reda på detta nu och då fanns det ju inte nått mer hopp på nått vis samtidigt som jag blir förbannad att man varit så feg . Nu känns det bara så sorgligt för jag har en känsla långt där inne kvar sedan 24 år.En känsla som aldrig riktigt packats ner i bagaget under alla dessa år, skumt!
Genom alla mina år som sjuk har jag förändrats en hel del som person. Fått en helt annan syn på livet och vet att det är det små små sakerna när man väl är där, drabbad av vad det än må vara som har betydelse, som kan försätta berg och som rent avgör att man orkar lite till.
Jag skulle så gärna vilja träffa honom idag. Få säga precis allt hur jag känt så många år och jag vet att det fanns omständigheter runt hans liv då på den tiden som förmodligen skulle bli problem men det spelar ingen roll nu. Jag skulle bara vilja säga detta, ja sådan är jag. Men trots att jag idag är vuxen ,erfaren, har kämpat med hornen i pannan för mångt och mycket så är jag fortfarande där än för 24 år sedan och är rädd att göra bort mig. Så jädra patetiskt va! Men jag SKA och även om jag nu skulle göra bort mig så det stänker då så vad gör det om 10 år???? Näe *fniss* ingen kommer att minnas det. Men däremot kommer jag tänka på det om ytterligare 24 år säkerligen och förbanna att jag aldrig aldrig vågade denna gång heller. Så jag måste klura ut hur man gör nu. Jag vet inte hur sjuk han är, vilket stadie mer än att han vårdas av 2 vårdare. Men det kan ju inte vara svårare än att slå en signal och antingen får man ett ja eller nej, då vet man och kan lägga detta i minneskorgen endast inte grubbla mer =)
Med detta vill jag säga att man ska alltid alltid gör det man så gärna brinner för! För tids nog kommer det tillbaka i minnet och gnager och en dag är det för sent.
Ja detta besked gör verkligen ont o hjärtat av att höra och jag blir så ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar