Läser och försöker förstå .

Läser, läser febrilt. För att kunna förstå, för att orka själv som anhörig.
För att få ihop alla dessa tankar till hur det kunde bli så här, vad händer, varför osv.

Läser då på vårdguiden men den verkar ju inte innefatta denna stad. Här är det Djungelns lag som råder eller det galnas *fniss*

"Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för vården."

Jag som anhöriga hör vi bara folk överallt som predikar att man inte ett skit får veta, höra sig för, få stöd ingenting då det gäller en ung vuxen. Tycker det låter väldigt märkligt med tanke på hur många som följt mig då jag varit sjuk och måste uppsöka sjukhus när jag var ung vuxen och äldre. Gammal vuxen eller ung vuxen vad är skillnaden när man blir svårt sjuk?? När min mamma och pappa blev svårt sjuka fick jag följa med, ställa frågor, veta vad som skulle hända, fick enormt bra stöd etc utan att en enda stack upp i ansiktet att man måste ha en fullmakt.
När jag själv låg på sjukhus inte farao var det nån som frågade mig när det droppade in folk i akut rummet om dessa hade fullmakt att sitta i rummet , se läkaren undersöka mig och lyssna till vad som sas om mig. Vad är skillnaden? Är jag, min mamma etc inte individer som ska skyddas enligt lagen som vuxna då? Sekretessen? Men när en vuxen ungdom blir sjuk har man inte någon rätt att få veta nått utan hänvisas till ett ställe jag var till kommer inte ens i håg namnet då det var helt värdelöst.

Det visste ingenting om det jag pratade om och hänvisade mig att inte bry mig, inte svara i telefon..rent krasst lossas som inget hänt då, eller? Ja är man psykopat kanske man fixar det men jag är inte född psykopat. Har istället för mycket empati då det gäller människor som blir sjuka allra helst om det gäller mina nära och kära.

Men det verkar vara ett mönster i denna stad prestige, maktgalenhet mm..Minns en gång vi hade en tid på sjukhuset för min dotter. Vi missade bussen och var 10 minuter sena och hade rätt lång väg att gå från bussen. Jag sprang före då min dotter hade lite svårt med astman för att säga att hon var på ingång så vi inte skulle missa tiden. Direkt får jag en föreläsning av ett surkart i luckan om Barnkonventionen. Att jag minsann inte skulle anmäla när hon var 14-15 år. Jösses vi ville ju inte missa tiden bara!! Blev redigt irriterad faktiskt och satte mig och vänta in min dotter. Efter ett tag kom samma surkart ut och ropade in oss. Jag satt kvar på bänken för det var väl lika bra att inte bryta mot barnkonventionen en gång till tänkte jag *fniss*

Men då var det okej för mig som mamma att följa med in till läkaren men jag fick inte anmäla ankomsten i luckan? *suck*

Likadant en gång när min dotter var jätte dålig med enorma smärtor i buken och vi kom in till akuten och hon kunde inte prata, eller ville inte. Jag förklarade att hon hade enorma smärtor i buken..men se det skulle jag aldrig ha sagt *skratt* fick en rejäl föreläsning att det var minsann inte jag kapabel att veta då det var en läkare som skulle diagnostisera det, och det var ju inte jag. Ja jösses säger jag man undrar vad som vinns med att vara ett surkart? Höjja sig själv?

En stilla undran om man får prata om det är medvetslösa, avsvimmade mm ????

Nästa gång jag eller min mamma eller pappa måste uppsöka sjukhus ska jag ta upp detta varför det inte frågar om fullmakt när det gäller mig/dem t.e.x. Å definitivt om jag har en kompis med mig så ska det regelrätt upprätta en fullmakt då *fniss* Ja man undrar?

Tacka sjutton man som anhörig behöver stöd också om ens anhörige blir illa sjuk. Där spelar ju inte åldern nån roll. Man är väl lika involverad om det är 21, 67 eller 92. Man blir ju lika involverad i det om inte värre då man med friska ögon ser på ett helt annat sätt vilket kan vara enormt frustrerande när det gäller vissa sjukdomar t.o.m så frustrerande att man inte orkar om man inte själv får stöd. Så är det faktiskt.

Men borde man vara förvånad i denna stad? Näe inte efter 14 år i ekorrhjulet borde man vara det. Man blir förbannad rent sagt efter allt man varit med om ! vore det gång 3man har kontakten i vården då är man färsk och vet inte bättre. Men gång 7653 då är tålamodet ett minne blott med feldiagnostiseringar, feloperationer, dryg personal många gånger, år av väntan pga klåpare som inte vet eller orka veta ens *fniss*

I bara vår lilla familj har det feldiagnostiserat så pass att en hade kunnat dö, jag har fått 2 invaliditeter pga av feldiagnostisering och fel operation, farao jag blev döv på ett öra redan när jag var 27 pga fel diagnos så det inte gick att åtgärda. Maktgalenhet som krävt svåra allergi chocker vilket också kan vara livshotande plus års lidande pga nonchalans från läkare. Det tycker jag är illa och det har faktiskt gett mig sjukhusskräck. Rejäl sådan.

Men nu är det psykiatrin jag fått erfara som anhörig oj oj!!! Det gör mig vettskrämd! Vettskrämd att kunna bli så sjuk att jag inte kan ta hand om mig och heller inte få nån hjälp utan bara bli ned drogad av tabletter månad ut och månad in. Faktiskt så man får ångest bara man tänker på det HU! Hoppas aldrig jag blir så sjuk.!

Men men det är bara att försöka hitta orken i det hela nånstans man kan säga att den är ett minne blott snart för min del. Är totalt slut av allt elände vi gått igenom, totalt!!!

Jag undra bara 4 simpla frågor

- Varför är det så svårt att samarbeta patient/anhörig/läkare?
- Varför lägger man prestige i den viktiga biten?
- Är det inte så att all information är relevant för att fort få patienten frisk?
- Å hur sjutton kan det fungera så bra t.e.x i ett annat län?

Jo det är pengar, pengar och pengar! Vi som bor här bringar inte klirr i kassan.
Det gör utomläns patienterna. Men vart tog vården vägen då? Den sjukes rättigheter? Oavsett du bor 10 minuter från sjukhuset eller åkt från Umeå. Det är frågan =)

Med det säger jag natt i natt och hoppas på en bättre dag i morgon =)