Jag är så stolt över mig själv som i kväll tog bort tryck bandaget bland allt torkat blod men inget färskt tack o lov. En riktig omgång KBT med min vård skräck typ. Å det såg riktigt fint ut. Ja det låter säkert skit löjligt men jag har varit med om sådan fruktansvärda saker i vården sedan jag var 3 år gammal att det sitter som berg i minnet. Likadant min spy fobi. På den tiden talades det tyst om allt och ungar var det minsta man tänkte kunde ta skada av saker och ting..att må dåligt som barn på 60 talet det fanns ju inte. Man talade inte om nått så då.
Jag växte upp med en mamma som kräktes varje dag och inte talade om och förklarade varför. Jag skickades t.o.m bort långa perioder för min mamma just kräktes som jag som liten uppfattade det men det var ju svårt magsår alltid. Bara se henne plågas med detta illamående så tårarna rann och ständigt kräkandes i badrummet, på stan ja hon t.o.m svalde spyorna en gång då vi åkte buss. Hon kämpade ute med att parera att spy minns jag och jag såg ju hur hon led och tårarna rann. Då jag sen var runt 5 år blev jag magsjuk och spydde och trodde det var lika som mamma. Det var hemskt att spy och jag trodde jag också skulle få göra det varje dag just då. Detta etsade sig fast efter alla år och det slutade med att jag alltid ställde mig bakom köks dörren och höll för mina händer då mamma spydde och sjöng eller nått så jag slapp höra det.
Då visste jag ju hur äckligt och hur illa man faktiskt mådde. Så när jag var 6 år blev hennes magsår så pass illa att hon en dag bad mig ringa ambulans. Ambulans för en 6 åring var lika med att då skulle man ju dö. Så jag sprang ut på gården istället och gömde mig i en buske. Ambulansen kom och hämtade min mamma och jag trodde att hon var död, att hon spytt så hon dog. Det åkte i väg och kvar i busken blev jag 6 år gammal tills jag fick mod att springa till en kompis föräldrar och tala om vad som hänt.
Ja så löpte det på för min mamma med sjukhus, hon var inlagd ofta och långa perioder på vilohem pga sin mage. Dessa perioder bodd ejag på landet hos min mormor men självklart var man alltid orolig för mamma. En gång minns jag att det gått så lång tid i mitt lilla liv att när jag skulle flytta hem igen kände jag inte igen min mamma och ville inte släppa taget om mormors kjol.
Min mamma blev illa sjuk redan som 16 åring och inte förrän hon var över 60 år fick hon äntligen operera bort nerverna till magsäcken som hade nått med syran i magsäcken tror jag det var och efter det har hon varit frisk. Så fyfan vilket lidande säger jag. Och i alla dessa år har min spy fobi bara spätts på.
Så var det på den tiden kräkor förvandlades till att man kan dö i mitt lilla huvud efter allt och det sitter på djupaste djup i mitt minne.
Vården likaså då jag var 3 första gången det sydde under mitt öga flera stygn efter ett hundbett. 6 systrar som låg över mig och skrek åt mig att var jag inte tyst skulle mina föräldrar få lämna sjukhuset och jag bli kvar. En arg läkare som stod över pannan och jag såg varje stygn han sydde i mitt ansiktet och den arga min han hade. Det var att ta ett barn det psykologiskt. Psykologi fanns inte på 60 talet rätt och slätt. 2 år senare skulle det sys igen efter en smäll i huvudet i klätter ställningen..minnet fanns där och jag var än räddare och samma procedur med barska hemska sjuksystrar.
Sen klarade jag mig faktiskt fram till 1991 då jag fick min propp som det trodde då jag blev halvsides förlamad från hjässan ner till axeln och halva ansiktet, rasade ihop, helt döv och hade inte minsta balans i kroppen. 5 veckor med idioter till läkare som ignorerade det jag försökte få fram utan att höra.Det medicinerade mig med rinexin???? *skratt* Det gav mig en permanent hörselskada på ett öra men hade det lyssnat vad jag sagt hade jag varit helt återställd om jag fått vård dag 1. Fick t.o.m beskedet cancer tumör i hjärnstammen innan man ens undersökt mig och fick leva med dettta hemska besked i 14 dagar innan det visste, nybliven mamma med ett spädbarn och ensamstående. Fick inte ha min lilla dotter hemma under undersöknings tiden då jag måste genomgå tunga artelleriet av chockdoser kortison för att chocka binjurebarken tror jag det var som det trodde skulle kunna rädda min hörsel. Min sjukdom var en gåta och då endast 20 personer om året i Sverige som drabbades. "Sudden deafness " kallades det idag vet jag inte om det vet hur det uppstår? Men då 91 var alla drabbade av just tumör i hjärnstammen utom jag, sades det.
Vart fan på ren svenska finns empatin undrar jag ? Har inte sett den många gånger genom mitt liv, man kan räkna dem på en hand och då har jag varit i vården mycket efter min skada i nacken. Så livrädd är förnamnet för min del.
Men i kväll fixade jag blodet och se min inte allt för härliga näsa haha!!! Låter säkert urlöjligt för den som inte bryr sig men jag tror vi alla har nått som vi inte riktigt fixar faktiskt. Nått lite äckligt? Jag fixar ormar, fåglar mm som andra har fobi för men jag fixar inte spyor och sjukvård, vad är skillnad??? Näe det finns ingen skillnad för man har blivit skrämd för nått och det har satt spår om man haft oturen, orm som spya..lika vidrigt!!!
Nu blir det lufta näsa i natt *fniss* och så jädra skönt att få bort trycket..nu känner jag mig nästan bra.
så natti natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar