Att leva med OCD och att vara anhörig

Vilken informativ kväll. Tre förbund var med och berättade om deras engagemang. Balans som stod för bipolär sjukdom och deprimerade tror jag det var sedan förbundet för ångest sjukdommar och det sista Ananke som stod för OCD tvångs syndrom. Det var mycket intressant att få höra OCD,s förbundets talare som själv var anhörig till drabbad av OCD sedan massor av år. Han gjorde det på ett mycket lättsamt sätt men förståss med allvaret i det som det faktiskt är att leva med tvångs syndrom men mitt i det fanns också skratt och det gillar jag. Visst det är överjävligt att se på när nån blir sjuk, man fattar ingenting, vet ingenting och framförallt hördes det från det allra flesta att man heller inte som anhörig till ung vuxen får nått stöd i vården nästan utan ses mest som en besvärlig förälder både av den sjuke och vårdapparaten när man pushar att nått måste hända, gör nått osv. Men oj man är verkligen inte ensam.

Allra svårast är det för anhöriga till unga vuxna då fler än jag vittnade om denna hets på sekretesslagen så fort man gått från barn till vuxen. Men likt förbannat så bor många unga vuxna hemma med dessa sjukdommar och det är föräldrarna som iallafall vare sig det är 17 eller 21 får ta den största biten av sjukdommen..då borde man väl också få hjälpen till att hjälpa och förstå på bästa sätt??

Jag är ju sådana att jag vill insupa så mycket det bara går av allt men jag vill ha rätt information, inte halvdant skit som jag tycker jag fått hittills. Av det som själva gått igenom det man nyss börjat vandra i är den bästa info man kan få. Så nu skulle det starta studiecirklar i detta men det saknades en som ska vara med och leda för att få igång det och det var en anhörig. Självklart ställer jag upp på det.
Det jag inte vet söker jag är definitivt inte den som står i bakgrunden och hymmlar och fortsätter förneka eller försöka göra det osynligt inför andra. PRATA är bästa medlet och det kommer man långt med likaså att prata om psykisk ohälsa gör att det som drabbas inte upplever sjukdommen som skämmig, nått out of space eller nått som bara händer mig typ. Sjukdom som sjukdom men viktigast av allt att man får den rätta informationen, får prata, ställa frågor hur knäppa det än må vara men att man för den skull blir respekteras som den okunnige anhörig man faktiskt är när nått nytt dyker upp. Då ska ingen viktig Petter sitta och noncha de man vill fråga, säga osv..det är definitivt inte att bygga broar för att den sjuka ska bli bättre snarare tvärtom. Anhöriga har en jätte viktig roll i den sjukes liv och rehabilitering och för att man ska kunna inta den rollen som god stödjande förälder måste man förvärva så mycket man bara kan så man själv känner sig säker i det. Att få slängt upp i nyllet att du har mycket att jobba på är definitivt inte okej att säga..då ska man ge den hjälpen att kunna jobba på det också inte lämna det anhöriga utan verktygen. Oproffsigt är ordet för det!! Å jag är ingen speciell som tycker så..alla kunde vittna om samma blase så. Det är snarare vården som står handfallna.

Så ett mycket trevligt möte och fler ska jag gå på. Redan i april och i maj var det en mycket kompetent föreläsare en psykiatriker från stockholm som skulle komma tror jag det var, det ska jag gå på. Också kommer det visas en film om en OCD drabbad på riktigt om hur livet är att leva med detta.
En sak till fick jag veta att mjäk är inte boten snarare tvärtom!!! Ingen sjuk vill väl höra stackare, åh vad synd det är om dig, men lilla vän osv.. ja kanske 2% av befolkningen sjuka kanske men i det allra flesta fall vill man få Credit för det positiva som händer mot målet bli frisk/bättre..inte ligga kvar i dyn och kravvl. Näe fram för glada tillrop för bättring och push upp från sjukdommen.

Så jag och en tjej till ska stå för en studiecirkel nu, skoj!!!