psykisk ohälsa

Psykisk hälsa kl. 18-20
Forum för frågor, tankar, oro och funderingar kring att vara anhörig till en närstående med psykisk ohälsa. Ett stöd för dig i ditt liv, möjlighet att hitta ett sammanhang och få kontakt med andra. Medlemmar i föreningarna Balans, ÅSS och OCD/Ananke delar med sig av erfarenheter av psykisk ohälsa som kan ge dig kunskaper och verktyg att förstå din närstående.
21 februari, 13 mars, 10 april, 15 maj

Det här ska jag och min mamma gå på. Både jag och hon känner att vi måste få prata, prata med någon som verkligen vet, andra anhöriga. Personligen tycker inte jag att jag fått nån vettig att prata med nu på över 1 år. Att bli anhörig till någon som blir sjuk är ett rent helvete kan jag säga och den hjälp vi anhöriga fått är 0. Jag är faktiskt lite förbannad att det från vårdens sida tror att man bara ska gilla läget, ett läge man knappt förstår om man inte får vettig information eller få bolla med det tankar som dyker upp för oss anhöriga. Att acceptera är också en process att vrida, vända och älta. Inget man gör i en handvändning kan jag säga..tror jag ingen gör. Rent uruselt tycker jag faktiskt att det varit och jag är inte ensam anhörig att tycka det här i denna stad men mest av allt ur ruset att man sitter och säger att vi anhöriga ska jobba på det bara så där. Utifrån vad? Vi har aldrig varit med om detta förr, hur fasen ska vi jobba med det utan hjälp? Hur ska man jobba på nått man inte förstår?

Jag har träffat psykiatriker inom BUP och traumaenheter och där blev man också sedd som anhörig vilket jag inte tycker vuxen avdelningen gett. Det spelar ingen roll vilken sjukdom man har så finns det alltid anhöriga som är i behov av stöd för att förstå.

Jag undrar lite över vuxenpsyk? Om läkare med tjänst bara för ett tag eller i utbildning alltså inte psykiatriker ställer diagnoser? Jag trodde man måste vara psykiatriker för att ställa psykiska diagnoser så som ortopeder, neurologer osv ställer sina specialite diagnoser, det är jag nyfiken på.

Så jag ska gå på dessa möten för att få träffa människor i samma sitts som mig, anhörig. Lekmän när det gäller sådana här saker ger jag inte 5 öre för. Jag har många frågetecken gällande oviljan att ta reda på allt om den sjuke från anhöriga..det ställer jag mig frågan till varför det inte alls är viktigt här när det står om sådant på varenda sida på nätet är en viktig bit??? Märkligt kan jag tycka. För skadar jag mig ta t.e.x i skallen och blir kanske lite virrig eller nått så är det väl av största vikt att få reda på allt om mig även innan olyckan??? Så trodde jag det var, alltså en viktig bit i rehabiliteringen. Men nu är ju jag inte nån läkare som sagt men jag har ett sunt bond förnuft om inte annat.

Anhöriga har väl också ett människovärde och deras oro för det som händer ska man väl inte bara slå bort vare sig det är en 20 åring eller 45 åring som blivit sjuk till den anhöriga? Jag säger som så..när det var små och sjuka fick man Barnkonventionen upptryckt i nyllet bara man sa barnets namn i luckan på detta sjukhus man fick heller inte säga att här kommer vi typ och min anhöriga har väldigt ont i magen..det hade man inte utbildningen för att säga fick man höra *skratt*. Tycker det gått lite överstyr faktiskt hos vissa.

När det blev över 21 har man inte nån rätt alls att uttrycka sin oro för då kommer en annan lag in och man är helt plötsligt inte mamma längre enligt lagen. Tydligen ska känslor och omsorg helt försvinna då hos föräldrarna när barnen entrar vuxenstadiet verkar det som, som nån på och av knapp då eller vad? Ja jag har inte hittat min switch knapp faktiskt och jag är inte psykopat utan empati för jag bryr mig vare sig min dotter är 22, 43 eller äldre. Det kallas mänsklighet gott folk som inte visste det. Har man bara ett sådant "sunt bondförnuft" att fatta att det spelar aldrig någon roll för en förälder om ens barn, unga vuxna, vuxna blir sjuk, inte fan på ren svenska försvinner känslorna hos en förälder bara för att ålderna passerar vissa gränser.


Å hur kan det komma sig att min vuxna dotter får vara i samma rum som mig när jag blir sjuk utan en fullmakt för att öronen ska höra, eller min mamma som åker med mig eller tvärtom..aldrig har vi skrivit fullmakter för att sitta med, höra osv. Hur som haver ska jag ta reda på mer via expertisen inte från folk som inte har den utbildning man ska ha för just den specifika sjukdomen om man säger så.

Ska bli intressant möte