Jag är överbesegrad, tom! Och jag sätter ? till psykvården

Idag har jag varit och fixat mina tänder för 750 kr. Höll på att få slag med tanke på att jag inte tyckte hon gjorde speciellt mycket alls, så jag är besviken. Vet inte vad hon gjorde i min mun men timmarna efter fick jag en galen tandvärk så där som när det blir en käkbens inflammation. Nu kan jag inte ens sätta ihop mina tänder utan att det värker, vad sjutton gjorde hon??? 750 jädra kronor för att få tandvärk? Jag hade inga problem då jag gick dit. Sen sa hon att jag hade ett par tandfickor på 4 mm och att gränsen för detta låg vid 3 mm, jaha!!! Det är väl inte bra då? Näe fy så besviken jag är. Detta kommer göra att jag nu i morgon måste ringa min tandläkare och säkert betala ytterligare 1000 kr vilket man definitivt inte har råd med som sjukpensionär. Speciellt inte med alla mina besök på tarm ,ortopeden, gyn och gud alla ställen jag går konstant på nu. Kanske kunde få ett liv med mellan alla instanser?

Nåväl, var med mamma till läkaren också idag och vi hade tänkt fråga om att få komma till någon och prata om allt. Men mamma pallade inte med mer än vad hon just nu går igenom, kanske sen. Jag känner att jag måste få prata med någon om allt. Det är så mycket jag inte kan ta in, förstå att jag inte alls längre mår bra av allt jag varit med om senaste åren. Jag har haft alldeles för mycket och det finns en botten i alla även om jag trodde att min var väldigt långt borta. Jag är känslomässigt helt slut av allt. Alla år jag fightades för min dotters rätt att få gå i skolan med sitt handikapp. Jag var alltid stand by vare sig jag hade migrän eller hade sådana värk att jag var spyfärdig så stod jag upp och fixade. Jag skrev frikvotar för hennes rätt att få studera,fällde 2 skolor i skolinspektionen, var på möten som inte var av denna värld i form av kränkningar och hot, min far var med på 1 och höll p åatt förlora förståndet resten var jag själv på. Åkte skytteltrafik till akuten i ambulans och bil och till läkare och så kom möglet som höll på att bokstavligen ta livet av oss båda och åren mot bostadsbolaget, 7 utflyttar på 1,5 år och den förbannade kampen att få vetskap i VAD vi bodde i för gifter. När så det löste sig sjuknad ejag med något på lungorna som unde rmånader var ett evigt åkandes och en galen oro at tdet var lungcancer och efter det blev min dotter svårt sjuk igen i svår OCD och ångest syndrom och månader med oro över hennes mående och förändring. Nu är jag helt slut, tom och urblåst på alla krafter. Sedan 2003 har ekorrhjulet snurrat i 180 och jag har under alla dessa år inte haft fem minuter att stanna upp och ta hand om mig själv, jag har bara kört på. Det är inte mänskligt och ett under att jag inte gått i väggen för länge sedan. Nu är jag bara så slut, ledsen, tom och helt orkeslös. Jag sover inte längre på nätterna dels på gruns av all värk precis överallt med den ständiga oron och orkeslösheten som lamslagit mig. Jag har nått min botten och jag behöver hjälp att kravvla mig upp igen. Mycket har jag fixat i livet man jag fixar inte detta också. Nu när allt börjar lösa sig för mig och jag verkligen fått underbara läkare som ska operera, hjälpa mig med allt jag fått i min kropp så är jag så slut att jag vet inte ens hur jag ska orka hjälpa mig själv?

Jag ifrågasätter psykvården faktiskt? Jag är varken korkad eller bakom flötet men jag kan inte fatta hur man sätter hjälpen? Jag kan inte förstå hur man sätter en psykolog på ätstörningar till en OCD patient? Hur man inte vill ta in helhetsbilden i den sjukes historia bara för att patienten fyllt 21 år? Varför är inte anhörigas vittnesmål relevanta? Varför inte jobba i ett helhets perspektiv för den sjuke ihop med anhöriga också om man nu ska var med på möten som just anhörig? Varför ska jag gå på ett möte då jag inte ens får öppna munnen som förälder, mamma?  Och HUR ska någon anhörig bara "fatta" allt som händer om man aldrig varit med om nått dyligt? Jag tar inte begreppet "du har mycket att jobba på" av en läkare. Om jag ska jobba på nått jag aldrig varit kontakt med ska väl vården då ge redskapen att förstå, att få fråga och ventilera? Jag köper inte detta. Det handlar om min dotter som jag fött till världen, uppfostrat och levt med i 21 år. Skulle jag inte veta bäst vem hon var då? Näe jag tar tamejsjutton inte detta. Jag är inte född i farstun och även om jag inte gått universitet och högskolor är jag inte dum i huvudet. Så pass mycket har jag varit i vårdapparaten, träffat olika människor i denna genom mina år som sjuk även utbildat mig hos några av det högt uppsatta inom vissa områden i vården i rollen att vara just patient och rättigheter osv. En sak jag aldrig haft heller då jag kritiserat, är FEL!!
Att någon inom psykiatrin säger att du har att jobba på utan att ens förklara, vilja lyssna på anhöriga det anser jag vara riktiga brister och okompetens !

Det har gått veckor mellan mina gråtattacker som förut var varenda kväll över allt men ibland går det inte att tränga tillbaka. När jag sist talade med min läkare brast allt och jag kunde inte sluta gråta. Idag sa han att han skulle hjälpa mig att få träffa en kurator för jag måste få ventilera allt ta stöd från nånstans i allt som hänt. Det är så mycket jag inte kan förstå just nu och det suger verkligen musten ur mig in i märgen. När man lever som singel har man ju ingen att ventilera med då det blir jobbigt utan man får ta det med sig själv vilket inte är bra. Jag har definitivt inga svar längre, inga bra förklaringar jag är bara helt tom. Ja så kan det bli..tycker jag lärt min massor genom mina år som svårt sjuk. Har haft alla verktygen och super stöd till att ändra mitt liv helt om efter min olycka så jag trodde jag hade detta i mig. Men det är annat när det gäller en själv. Jag har kört alla dessa hjälpinsatser genom mina 15 år dels genom Alfta jag låg inlagd och via distans KBT.

Jag har utbildat mig, arbetat som stödperson för svårt sjuka i över 3 år men just nu är det bara blankt och en total matthet. Jag livet har sina prövningar minsann och ibland undrar jag hur mycket man måste gå igenom för att det ska räcka. Vart går gränsen till den, det eller vad som skickar dessa prövningar hela tiden och varför? Så min läkare skulle fixa samtalshjälp till mig sa han idag. Jag måste verkligen lätta på allt jag gått igenom senaste åren för det är rent sagt skit att bära på.