Det värker järnet

Dagens behandling resulterade i att galenhuvudvärken den värsta gav sig men i stället har en intensiv värk utmed hela vänster undre käke slagit till. Lymfkörtlarna på den sidan har svällt upp rejält och jag har svårt för att öppna munnen. Alla tänderna i nedre käke värker som jag skulle gått en tuff boxningsmatch och fått tänderna inslagna. Framsidan på vänster i hela halsen känns som något gått av och jag kan inte ens ta med fingrarna på halsen så värker det innuti. Som en intensiv galen influensa är på väg att bryta ut i hela vänster sida med en diffus bortdomning i halva ansiktet. Har legat halva kvällen och är inlindad i mina back on track för värme.
Innerligt talat känns det som jag skulle stukat nacken igen rent av brutit nått.Ny smärta är alltid värre än den ordinarie. Och den nya smärtan är också mer intensiv har jag märkt med åren..den blir som galensmärta milt uttryckt.

Ja lättar man på det ena kommer den andre fram och värker..det är nog rent krasst så att det är ju inte för inte det krampar. Det skyddar ju nått som är inte okej. Släpper man på det skyddet så känner man huvudskadan om man säger så. Utmed nacken har man ju en salig massa joks. Muskler, senor, tjocka sådana, ligament och gud bevares ..det är som lager på lager där inne, en hel utrustning. När så en skada uppstår längst in börjar ju dessa lager att anpassa sig för att skydda. Det krampar om, stelnar till och har sig. Allt för att skydda det skadade området. Gnussar man då i detta som är ett rent försvar så är det kört. Men även detta försvar gör ju att det uppkommer diverse symtomer som inte är nådiga. Så det är pest eller kolera man har att välja på helt enkelt. Får se hur natten blir? Just nu är jag rejält svullen i hela vänstra delen av nacken och lite facinerande att lymforna börjar engagera sig med? Men mest av allt trist att inte behandlingarna längre gör nytta utan tar det ena och ger det andra helvetet bara. Så hur man än vänder så är rumpan bak ungefär *fniss*

Fick iallafall beröm idag av min sjukgymnast att jag alltid alltid är så glad trots allt helvete jag har i min kropp. Att jag med ironi kan skämta om rätt otrevliga saker ändå..men det tror jag är min överlevnad. Hon sa också att hade du inte varit den du är med den positiva andan är frågan om jag överlevt allt detta? Jag tackar ALFTA REHABCENTER på 1999/2001 talet för det. Hade jag aldrig fått ligga inlagd där och fått hjälpen att acceptera detta helvete då är frågan hur jag mått eller varit idag? ALFTA gav mig verktygen att överleva denna vidriga skada och dess symtom som tillhör den. Deras tjat att rummla runt i hålet för att klättra upp på den andre sidan gav frukt. När jag var mitt i tyckte jag det var helt skruvade men i efterhand var det nog min räddning till att jag är den jag är idag. Och faktiskt dagen efter en svår skalleattack eller annat vidrigt som är kan skrata åt eländet, skämta om det och ironisera det hela.
Men visst finns det stunder man gråter en skvätt, förbannar och tycker det är skit men dessa är korta för det ger inget alls bara en tömmning brukar jag säga, av skit. Att få gråta ut ibland gör att man rensar ryggan lite från dynga och kan ta nya friska tag och orka.
Livet är för värdefullt för att inte levas om än man har svåra smärtor och annat. Smärtorna ska inte ta mitt liv från mig och inte styra det heller. Så är det!!!! Jag äger det, förvaltar det och lever det vare sig smärtorna alltid ligger i grunden och tror det ska vinna över mig, men näe näe! glöm det! *fniss*


Så håller mig uppe ett tag till. Jag tycker inte om nya symtom till natten och särskilt inte upp i skallen uhu! så en balja popcorn blir det och nedbäddad i min fotölj under filten och se en film.