Helgen föbi igen och det går så himmla snabbt varje gång. Har varit ute på Kulturnatt, käkat gott i trevligt sällskap och sedan vidare till ett annat ställe och mötte upp folk och på det smsade min dotter att hon ville vi skulle komma till ett ställe där det satt och hängde vilket vi gjorde också. Drog med dem sedan ner till en scen och lyssnade till kanon bra musik av ett band som jädrar körde så det kliade i dansbenen. Mitt bland allt folk såg jag fadern till mitt barn..ja det kan tyckas skumt men så har det varit i alla år..en enda avsaknad för min dotters del tyvärr. Men det var ingen trevlig syn vill jag lova..rejält rund under fötterna gåendes och mummlade och fnös för sig själv var synen och jag sa till min kille att bäst att hålla sig på behörigt avstånd. Glad att min dotter inte var med och såg. Men hon har gjort sitt val efter det erfarenheter hon byggt på genom åren själv och det är jag glad för att hon beslutat själv att då inte ha någon kontakt då det oftast slutat med tårar och besvikelse genom åren det få gånger som varit. Vad gör man?
Ja när den ena biten inte kan kommunicera och lever kvar i det förgågna eller vad man ska säga då är det svårt att gå frammåt.Jag har verkligen försökt genom åren för min dotters skull och hennes rättighet att ha 2 föräldrar men det finns en gräns då man får välja om det är värt det? Jag har alltid ställt upp och kontaktat då hon som liten frågade och ville träffas..efterhand hon blev äldre har hon själv kunnat göra det men valt bort det. När man sedan ÅR efter för höra att en dag ska jag berätt sanningen om din mamma som kom via mail till min dotter då satte jag ett stort ? VAD?
Ja sanningen har jag nedskriven i X antal dagböcker från 1989 och frammåt som en dag säkert kommer att läsas av min dotter och kanske fler. Det är dagboksanteckningar varje dag i alla år och där är sanningen! Men jag kan inte annat än bara tycka synd då jag såg det jag gjorde i går. Lite "what comes around goes around" Eller sanningen kommer i kapp! Å sanningen är den att JAG tog mitt ansvar för oss bådas handlande den gången och har så haft helt ensam i alla år..det är sanningen. Mer än så har jag inte kunnat göra och jag anser inte att den som blir lämnad ska vara den som pushar för att den andre ska ta sitt ansvar. Ansvaret ligger hos var och en och det är upp till vad man gör själv som räknas. Vi har bott i samma stad i alla år, vår adress är inget skyddat boende man inte kan hitta så???
Men vi avslutade kvällen med en mjukglass innan vi gick hem och vi höll bokstavligen på att frysa ihjäl efter den, jösses så kallt det blivit uhu!! Nu är hösten verkligen här och det var inget väder för mjukglass kunde vi konstatera långt efter det att vi kommit hem. vi frös som små hundar *fniss* Så nu är det en lång vecka igen innan vi ses och det är verkligen skitjobbigt.
På tisdag blir det Zumba dans med min granne. Skaka loss musklerna i kroppen och det behövs verkligen just nu. Min rygg/nacke börjar känna av höstkylan och jag vet att det kommer inte bli nådigt. Jag verkligen avskyr kyla! Och september /oktober brukar vara månader ryggen inte vill längre då man blir liggandes och inte vet hur man ens ska ta sig ur sängen. I natt vaknade jag med att nästan skrika av smärtorna i ryggen och för några minuter kunde jag känna av och till att benen försvann helt. Hade ingen känsel så förmodligen nån nerv som spökar? Men efter några timmar lyckades jag ändå somna i från det tack o lov.
Nåväl, ska försöka ta tag i denna vecka igen med nya friska tag och som vanligt tragglar jag med med min rökning som jag inte fixar och blir galen av att jag inte gör. Fattar inte vad det är som gör att jag inte kommer till den där sista sista punkten att lägga ner? För mycket runt omkring, osäkerhet eller vad??? Blir bara så besviken på mig själv då jag faktiskt klarar av det men den där lilla lilla procenten vill inte göraa ett avslut just nu, WHY? Men det är bara på det igen..en dag lyckas jag nog för det är inte suget jag har problem med utan denna sociala sak mellan mig och ciggaretten. Endast den som rökt kan nog förstå vad det är..det är en "kompis" i alla lägen som lugnar på ett sjukt sätt= nikotinmonstret i skallen och jag *fniss* Ja ja..nya tag och pyssla lite så går väl denna vecka med hoppas jag. På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar