Kom på en sak som jag hörde om för ett tag sedan. Citat: Vet du om att hon är sjukpensionär, sa en person till min kille då vi nyss träffats. OCH! Tänkte jag då och undrar om det har någon betydelse? Är jag sämre värd kanske? eller varför överhuvudtaget tar man upp en sådan sak? Sådant där kan jag gå och störa mig på det är så lågt tänkt att man ens spekulerar om det. Jag hur är det att vara ihop med en brunett eller nån med eksem eller vad? Tror det på fullaste allvar att en människa med sjukpension är annorlunda som människa eller? Ja vem vet vi kanske är helt "out of space" så akta er Haha!!!
Sjuk eller skadad som i mitt fall kan vem som helt bli när som helst. Är olyckan framme kan man inte stoppa den, det kunde iallafall inte jag den dagen jag kraschade in i refugen på min cykel i halt vinterväglag. Fanns inget i hela världen som kunde stoppa det som hände. Visst jag hade kunnat legat kvar och invänta en ambulans och kanske blivit fixerad i nacken osv osv. Men chocken av att rummla runt i refugen och stolpen tog överhand och jag ville så fort försvinna där från gatan så ingen skulle se mig där jag låg. Jag plockade vackert ihop mina cykeldelar som var en hel del och slängde upp resterna över min axel, det som var löst bråte och bar ömsom släpade sedan cykeln det som var kvar av den ända hem. En sträcka på ca 3 km. Jag var tok chockad och halvt förlamad i min vänstra nackesida ner i hela vänstra sidan ner till foten. Men aldrig nånsinn trodde jag att jag var skadad i det skedet. Cyklat omkull hade man väl gjort massor av gånger i livet.
Det var inte förrän dagen efter jag förstod och kände att detta var inte bara en vanlig vurpa. Nått hade hänt i min nacke och med tanke på smällen som orsakde t.o.m friktionskador genom min dunjacka, tjock tröjja och t-shirt så var den rejäl.Då först tog jag mig till akuten för att göra en koll varför jag var som halvt bortdomnad i min vänstra sida. Idiot till läkare redan då avfärdade han större skada och gjorde heller ingen röntgen utan bad mig avvakta, mjukdels skada sades det. Efter det bröt helvetet lös i form av diagnos whiplashtrauma som jag fick långt senare..efter X antal läkarbesök för att förstå VAD som löpte amok i min nacke och mitt huvud.
1 hel månad låg jag i sängen och kunde inte lyfta på huvudet. Jag kunde inte ens balansera min skalle på mina axlar utan fick knyta stora badlakan runt halsen för att staga upp mitt eget huvud. Men alla läkare sa att det var inget. Jag jobbade det dagar sedan som gick men sjukskrivningarna blev mer och tätare då huvudet höll på att värka sönder. Jag tappade synen av att bara bära min väska över axeln och en dag kunde jag inte ens komma in genom min egen dörr då jag inget såg och fick inte ens in nyckeln i låset utan blev ståendes i trapphuset helt blind. Jag såg inte heller min dotters ansikte mellan varven, kunde inte ens urskilja öga, näsa mun då allt var en dimma. Inte förrän lång tid (år) efter fick jag en röntgen då jag av ren tur träffade min underbara privata ortoped läkare T.A av en slump då han vikarierade för min husläkare. Då först rullade allt i gång men tyvärr för sent för att få mig tillbaka. Detta helvete hade blivit kroniskt pga att ingen tog tag i mig från början.
Men det räckte inte med en bra läkare jag fick hota mig till rehabiliteringar genom att hota med att gå till pressen och jag lyckades. Hade inte under dessa år ens en handläggare på FK..sjukskrivningarna bara löpte på och ingen brydde sig tills den dagen jag stegade upp på FK och krävde en rehab på ett rehabhem. Det hänvisade till att så kan man inte göra men jag stod på mig och gjorde klart att jag tänker inte ens gå härifrån förrens papper är skrivna om så ni stänger i kväll. Och döm om min förvåning hasplade det fram en handläggare bakom skynkena där som skrev på för rehab i Alfta 1 månad
Det trodde jag skulle bli min räddning och min återgång till ett normalt liv och tänk så fel jag fick. Jag skulle aldrig kunna bli den jag var, aldrig! Jag fick i stället ta till mig att säga hejdå till mitt gamla jag, genomlida den sorg det gav och lära känna mitt nya jag med all skit det gav med sig. Acceptera var ordet! Hur nu man accepterar det jag hade fått i min kropp som höll på att ta livet av mig i form av allsköns värk och symtomer. Jag hade fått en svår whiplash skada och denne skulle jag aldrig bli av med..jo själva namnet whiplash är ju skadan i sig då det händer. Det läker ju ut med tiden men för vissa olyckliga blir skadorna efter detta våld aldrig bra och det slår sig på precis allt i nacken. Ligament, muskler, det blir ärrbildningar efter stukningen som blir av ett whiplash våld osv osv. Det i sin tur gör att övriga kroppen måste kompensera för att hålla dessa i schack och vips går det kota för kota ner genom ryggraden. 15 år senare som idag är hela min ryggrad påverkad av det våld min olycka orsakade denna hemska dag då jag dundrade in i refugen i halt vägglag.
Under min rehab grät jag mig igenom det mesta. Det var ett rent helvete och jag visste inte hur jag skulle kunna komma hem och vara dels ensamstående mamma och mig själv?
Jag var helt slut..inte av depression eller sådant men av sorg. En sådan grotesk sorg att få acceptera nå så vidrigt som detta ändå var och är. Jag gick igenom halvsidesförlamningar där på rehaben, jag kunde varken äta eller ens svälja min egen saliv, jag hade sådan yrsel att jag fick hålla mig i väggarna för att gå frammåt, galen värk i mitt huvud och massa vidrigheter. Allt detta skulle man välkomna tänkte jag då? Min läkare sa till mig att du har två vägar att gå. 1, du besegrar detta genom att acceptera och gör det bästa av det möjliga eller 2, skadan tar överhand och du blir slav under den. Jag valde 1. Men det tog ÅR att acceptera, sammanlagt 8 år.
Det jag gått igenom genom dessa år är ett marathon av besvikelser, sorg, hat, helvete och mer därtill. Jag har aldrig bett om att bli som jag är, kunde inte undvika det heller. Kanske hade jag blivit lite bättre om vårdapparaten gjort lite mer lite tidigare, vad vet jag?
Så står folk och säger..vet du att hon är pensionär? som att jag skulle vara nått från "out of space" eller?
Jag säger som så...efter allt jag gått igenom efter min olycka har jag blivit en människa full av empati för andra, full av livslust, full av positivitet och jag tar vara på varenda sekund av livet..för jag vet att det inte är förgivet längre. Jag är rädd om det människor jag har nära mig och jag vårdar dem ömt. Jag tar aldrig saker förgivet och jag njuter av det lilla i tillvaron om det så är en vattendroppe på ett blad en solig morgon efter regnet. Jag har lärt mig ta vara på det lilla i tillvaron och jag är en betydligt mycket ödmjukar människa än innan min olycka. Det är synd att säga att många är. Speciellt det som antar att alla sjuka simulerar och gnäller och allt vad det är. Säger som så jag, kom igen när ni drabbats själva att ta diskussionen och låna gärna en dag i mitt liv så kan vi snacka sen. Men förfasen döm aldrig innan ni vet vad ni snackar om!!!!
Träffa nån som gått igenom massa tuffa saker i livet kan snarare vara till sin fördel. då är man inte så jädra dryg rätt och slätt. Framförallt är man så tacksam för att man fortfarande håller huvudet upprätt och man njuter av varje sekund med glädje för man vet att i nästa kan allt slås i spillror och man kämpar med sin sjukdom eller skada.
Jag kan säga att jag är glad i dag att jag gått igenom det jag gjort alla dessa år för det har gjort mig till en mycket bättre människa. Rent krasst borde fler drabbas för att vakna upp i sina beteenden!
Ja fy så trött jag blir på drygt folk! Men ingen ingen går fri att vara med om en olycka eller drabbas av sjukdom. Sug på den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar