Vaknade till en kaotisk morgon med tråkiga besked och vips var migränen ett faktum. Att ha en nära anhörig med psykiatrisk sjukdom är inte lätt det är nog bland det svåraste jag varit med om och då har jag varit med om rätt mycket kan jag säga. Men denna frustration att inte få hjälpa då man helst av allt bara vill bunta ihop alla runt om i en hög då man tycker att så lite händer. Ja jag tycker att det är rena stiltje mot vad jag är van vid. Sjukdommar har jag gått igenom med råge allt från sjukdommar som drabbar 2 personer om året till förlamande handikapp osv. Denna kamp att hitta tillbaka efter det olika diagnoserna osv. Men psykisk sjukdom var nått för mig helt offside då det slog till i min närhet. Svårt att förstå sig på, svårt att acceptera men mest av allt så mastigt som anhörig att se på och inte få hjälpa.
Normalt sett är jag en människa som alltid alltid fixar det mesta med blod , svett och tårar och jag får alltid till det till det bästa. Men detta är utöver min makt och det stör mig.
Det är utöver mitt förstånd och då kan man bara lägga ihop ett och ett vad summan av det blir. Man blir både arg, ledsen, galen allt i ett. Och framförallt att det i mina ögon går så segt och sakta allt, det är jag inte van vid. Jo jag har andra nära som levt i detta i år också och jag minns då jag fick reda på det för massa år sedan att jag tänkte "hur orkar hon" ta kampen mot det omöjliga kändes det som? Men hon hade turen att få göra det med en som inte var myndig då och hade fortfarande rätten att lägga sig i..det har inte jag idag och det är skit jobbigt! Man mår skit när ens anhöriga mår dåligt och mer när man inget kan eller får göra eller ens har rätten att göra nått. Där tycker jag systemet failar..vart går gränserna till att få hjälpa en människa..jo det ligger vid 18 års ålder. Då har man ingen rätt alls längre och det är som att mamma rollen är utraderad..man är inte mamma längre, tydligen ska känslor för ens anhöriga också då försvinna eller?? Man ska kasta sina känslor eller vad när ens barn kliver över 18 års strecket?
Det lustiga är att jag kan hjälpa min mamma eller pappa det går bra..borde inte de vara myndiga så det räcker vid 78 års ålder kan man ju tycka? Jag spyr bokstavligen på detta med lagen då ens barn fyller 18 speciellt om det är sjuka efter det. Man ska se, lyssna, ta, finnas till och orka men man får inte varken säga bu eller bä eller ens ha nån form av talan. Det gott folk till myndigheter, säger jag skit om. Hur ska man som anhörig handskas med nått så svårt om man inte får bli involverad, få ens öppna munnen eller knysta? Inte förrens man varit där själv kanske man förstår men att bara sitta passiv och se på är inte nådigt..det är dessutom sjukt att man ens ska behöva det. Ja det var min morgon gnällhet..men jag blir så frustrerad bara.
Till det lyckligt ICKE drabbade av sådant kan jag bara önska att det får smaka på själva och se hur det känns. Om ni anser at tman kan koppla på en psykopat kappa bara så där och fullständigt bli känslolös och skita i allt runt sig?
Nåväl, regnet har öst ner i skov här och det är vidrigt mörkt ute. Denna dag tänker jag inte ens gå utanför dörren. Jag har huvudvärken att fajtas mot igen *suck*
Nu blir det lite sen lunch då jag fått styr på skallevärken och värsta illamåendet har gett sig.
På återhörande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar