Denna magkänsla

I går hade jag ett samtal med en person om just detta med denna magkänsla. Inte vilken som helst utan denna djupa, pockande som kommer då nått ofta kommer att hända i ens liv. Jag kallar den "den varnande" magkänslan. Den slår aldrig fel faktiskt. Men ack så många gånger man ignorerat den fast den funnits där och så har oftast nått mycket mycket tråkigt eller hemskt hänt. Det är inte små grejjer den varnar för utan detta lite mer allvarliga sakerna i livet.

Jag har till för 10 år sedan mest ignorerat min magkänsla. Varför vet jag inte men jag har nog kanske varit en person som gillar spänning, se vad som händer och hänga med till sista andetaget eller at tjag kan fixa detta det kommer bli bra om man säger så. Jag har iallafall inte varit den som backat för nått nästan , ja förutom äta surströmming eller åka ut på havet då det blåser och ialla situationer som gör att man kan spy om man säger så. Fast då har det inte varit magkänslan utan mina värsta grejjer jag inte gillar och min hemska fobi för just spyor.

Men redan som barn hade jag magkänslor och var nog rätt vild av mig. Jag störtade ner för höga höjder med cykel och voltade över styren, körde ut alla mina tänder och skrapade ansiktet blodigt i marken för att vinna cykeltävlingar. Jag trotsade mammas varningar och gick med en okänd person som 13 åring fast jag visste att det var livsfarligt att göra det. Men som 13 åring lyssnade man ju knappast på mammas varningar för man tyckte man klarade allt då och varningar var bara massa tjat. Å vad hände? Jo jag blev offer för en galning som försökte våldta mig. Ett fruktansvärt våld som jag lyckades slita mig fri från innan det blev en fullbordad våldtäkt. Men detta satte hårda spår i många många år så pass tills jag var 30 år då jag sökte hjälp för detta.

Likaså den dagen mitt barn visade upp sidor som jag haft i min mage att nått var fel men inte kunde sätta fingret på vad mer än att en person som betydde mycket i min dotters liv ett tag gav mig signaler i form av att nått var fel. En person som det aldrig skulle kunna hända nått hos då det skulle vara en trygg plats just då mer kan jag inte säga. Men detta slutade trakiskt då det handlade om ett sexuellt övergrepp som i sin tur resulterade i år av rehabilitering för att komma över det vidriga som hänt. År av mardrömmarm, ångest. panik, vaknätter, aggresiva utbrott men framförallt äckel och ett hat jag hoppas jag aldrig mer får uppleva i mitt liv. Man ska inte hata men det finns händelser man får göra det och det är sexuella övergrepp på barn anser jag. Då tar jag ut min fulla rätt att faktiskt hata. För det finns varken ord eller nått som kan förlåta, göra det ogjort eller glömmas bort. Det är den största knivhugg man kan få i sin själ att få leva med minnena av det dels som offer men även som anhörig.
Att se en människa som gjort nått dyligt mot ens barn det går inte att beskriva. Det är en enorm känsla att tygla sig från att faktiskt inte flyga på och nästan döda om jag ska hård dra det. Det finns inte ord. För en vecka sedan stod jag i kassan bredvid den personen som utsatte mitt barn för detta för massa massa år sedan och än i dag kan jag känna hur hatet sköljer över mig då jag ser personen. Jag har varit förskonad tack o lov alla dessa år och det har nog hänt 3 ggr endast. Då har jag fått räkna till 100 och verkligen djupandats för att inte göra mig själv olycklig.

Så en mycket god vän och min chef som inte längre orkade leva kvar här nere bland oss utan valde att ta sitt liv. Den morgonen och hela den dagen då han planerade detta och genomförde det pockade min magkänsla i ett kör. ring, ring !!!! Från det jag vaknade till det jag gick och lag mig. Men jagh var småbarns förälder och det var nått hela den dagen som kom emellena...fast magen skrek RING i ett kör så hur i all sin dagar skulle jag kunna veta? När jag så fick lugnt på kvällen va rklockan för mycket och jag fick en konstig känsla. Det var också då i den tiden han valde att avsluta sitt liv. Tänlk om ja glyssnat? Tänk om jag ringt, hade det förändrat nått? Hade jag kunna fått honom på andra tankar och peppat? Dessa frågor fightades jag med länge men jag vet att det hade inte andrat på något. Han hade gjort detta iallafall då han redan hade bestämt sig.

Och så lärde känna en person jag från första sekund fick väldigt dåliga vibbar av men av nån konstig anledning trodde jag i mitt stilla sinne att jag var nån form av "moder Therese" som kan ändra på och göra allt som det ska vara fast varningsklockorna ringde högt i mina öron nästan varenda gång vi träffades. Men den lilla kämpen som finns i mig såg ändå det positiva att detta blir nog bra. Mors! Det slutade i skyddat boende, år av skräck och lika många år att inte våga lite en enda gång på en man nått mer. Nu blev det ju inte så då jag faktiskt mött den finaste jag bara kunnat möta i mitt liv fast det tog 10 år att göra det. Det var väl det stora "magkänslofallen bland många andra men också det sista som hände fick mig att inse att magkänslan har alltid rätt, den varnar och då ska man baske mig lyssna.

Idag är magkänslan min bäste vän *fniss* dyker den upp är det för att varna och då lyssnar jag. Jag åker inte i väg t.e.x om jag känner den, jag lär inte känna personer jag får denna känsla över osv..nu är det inte ofta den kommer men då den gör det är det en varning med råge.

Men jag fick en magkänsla den dagen jag stötte i hop med min älskade också..inte av den varnande känslan med en magkänsla att "kör" Haha!!! Jag gick raka vägen hem, letade upp hans adress och smsade om en fika..för den magkänslan var så enormt stark att jag gick över alla mina gränser den dagen och t.o.m tog första steget till en date vilket jag aldrig förr gjort å helt på vinst eller förlust. Å vad bidde det Haha!!! Jag har aldrig varit så kär, inte han heller, vi har det oförskämt gott i hop och det är enorm kärlek. Han är min själsfrände som jag hoppas jag får leva resten av mitt liv med.

Så magkänslan är enorma krafter kan jag bara konstatera!!! Å denna ska man lyssna till.