Har sagt tack och farväl

Åter en underbar helg över om än det varit mycket mycket sorg också. Är så galet glad och lycklig att jag har den man jag har. Han är verkligen mitt allt och finns där till 110%. Han körde oss upp till sjukhuset i går eftermiddag för att jag skulle få en stund med min väninna och säga hejdå och tacka för det hon gjort. Hon sov djupt när vi kom men man kunde se att hon vaknade upp fast ändå inte då smärtorna kom. Men ganska snabbt var det där och fyllde på med smärtlindringen som verkade på en gång och man såg att hon blev lugn och slapp lida. Ögonen flimmrade till ett par gånger men hon var ändå långt borta kändes det som. Hennes allra bästa vän satt och sjöng lite för henne och sa att hon hade all tillåtelse nu att bara somna från allt detta...att få slippa detta lidande och bara vandra vidare till där det ingen smärta finns mer. Ibland såg det nästan ut som om andningen mattades av och man väntade på att det inte skulle bli något mer andetag nästan. Obeskrivligt att sitta vid sidan om.

När jag kom in hade jag jätte svårt att parera tårarna och jag stod länge som i hallen till rummet för att hämta mig så jag inte skulle bryta ihop totalt. tårarna forsade ner för kinderna och jag är ju sådan att börjar jag gråta så finns det knappt stopp. Men en av det anhöriga sa att det är okej att gråta vilket jag inte tycker man ska då man står intill någon som är döende. På nått sett så tror jag ju att det hör fast det inte kan ge i från sig nått att det gör det och det sista man vill är ju att nån ska vara ledsen över en tänker jag. Så till slut kunde jag tygla känslorna och gå in och sätta mig vid sängen. Hon var så liten så liten och händerna var alldeles vita och man såg att naglarna började bli blåa. Infektioner härjade i kroppen då organen sakteliga började lägga av så CRP,n var ju enormt hög i går.

Det sätter heller inte in nån antibiotika eller dropp längre utan man fick badda med små pinnar med tussar av vätska när det blev torrt liksom. Ja jag har ju aldrig varit med i slutskedet nån gång, tack o lov ska man väl säga för jag har faktiskt varit riktigt rädd för det men när man suttit där ett tag kändes det inte längre så farligt eller skrämmande. Det var ett märkligt lugn mitt upp i allt som inte går att beskriva. Även om personen som ligger där och väntar på att få resa ser väldigt sjuk ut så var det aldrig den där läskiga känslan som jag hade trott.
På ett sätt var det ju min vän som låg där men ändå inte. Det kändes som den hon var innan hade gått i förväg på nått vis, jätte svårt att förklara. I samma sekund som allt var så närvarande var det ändå långt borta.

Men jag fick krama henne, smeka henne över huvudet och säga hejdå om än jag inte sa det så hon hörde men tackade för allt hon gjort då jag som mest behövde hjälpen förr. Resten tänkte jag och jag tror hon ändå kände. Det kändes iallfall skönt att ha varit närvarande där och då innan hon reser till den "andra sidan"

Min kära väntade utanför avdelningen och när jag kom ut igen då först kom alla tårarna hejdlöst igen. Bottenlös sorg på ett märkligt vis. Tankarna var svåra att släppa under kvällen då vi bestämde oss för att gå ner på Kina restaurangen och äta nått gott för att slippa hem och laga till och allt vad det innebär. Kändes lite som att det var orättvist att sitta där och vräka i sig och där låg hon och kämpade med att få lämna detta jordeliv...så grymt orättvist och så grymt ledsamt bara.

Väl hemma tog vi oss några glas vin för att koppla ner och slappna av lite, jag behövde verkligen det jag som aldrig dricker alkohol annars men att få lugnet kändes det som och släppa tankarna. Så skönt avslappnade blev jag och kvällen blev till slut lite bättre mit ti allt.

Idag har vi hjälpt pappsen att sätta upp en ny köksfläkt så den gammla gick sönder i fredags. Så jag och min kära åkte med honom ut och skaffade ny och satte upp den .
Efter det var det dags för honom att åka hem för att hinna sova för nattjobbet igen. Så vid halv 9 sade vi natti natt per telefon och nu har jag målat lite här då jag fick min oljefärg i dag också.

Nu är det bara inräkning torsdag då vi far till huvudstaden och Sofia hemmet för min tarm. Har min kära med mig då för han har tagit ledigt från jobbet i 2 dagar för att följa mig. Torsdagen ser jag verkligen fram emot nu och förhoppningsvis en lösning på mina vidriga problem kanske? Tänk att kanske kanske få slippa bära dessa vidriga blöjjor..bara tanken gör mig euforisk eller vad det heter *fniss* rätt och slätt vilken lycka!!!! Tänk att få gå ut och köpa snygga trosor och inte alltid tänka på att det måste vara stora så blöjjan går in FY!!!! Minns inte hur det var att bära snygga underkläder faktiskt å bara det att få känna sig kvinnlig igen vilket man inte gör med Athenas större blöjjor. Så håll alla tummar att denna doktor är så bra som han var mot min dotter då för 10 år sedan. På 14 dagar var hennes 3 år överjävliga tarm problem ett minne blott då.

Har packat min utredning härifrån med vad det funnit. Jag bara hoppas att de tär detta rectocele, buktning som gör detta att det inte fungerar och att det går att operera?
At tjag får tillbaka känseln i min tarm och kan komma i från detta att "vägra gå på toa" som det blivit nu. En psykologisk grej för man orkar bara inte läcka som det gör varje gång man går på toa. Nu har det gått så långt att jag inte känner alltid för hjärnan har kopplat ner detta och enda möjligheten är detta vidriga lavemang. Utan dessa blir det total förstoppning.
Hade så i gårkväll och fick köra ett toilax för det gjorde så ont i magen . Inte mycket hände mer än fruktansvärda kramper. Det är skit rent sagt! Så torsdagen är mitt hopp nu.

Vädret då...ja det ska man nästan inte tala om längre. Regn, regn och grått!!!! så långt ögat kan nå. Å det verkar bara hålla i sig.

Med det slutar jag för idag och jag hoppas min väninna får somna lugnt och stilla snart och slippa denna vidriga cancer. Komma till landet långt borta där ingen mer smärta finns.

Ett ljus för kära Ingela tänder jag denna kväll.