Psykiatrin

Jag ställer mig undrande till en hel del gällande psykiatrin och dess vård. För det första är jag anhörig och jag har visserligen inte varit i psykiatrin själv och fått vård men följt min dotter nu ett bra tag, närmare bestämt ca 2 år.

Jag är vuxen, har varit med om en hel del i mitt liv, jobbat som stödperson i 4 år för mycket svårt sjuka i alla dess former. Jag har hört, varit på utbildningar och träffat människor i verkligeheten och hört deras historier i från olika delar av vården. Jag är inte utbildad inom vården man jag har gått livets hårda skola som skadad och sjuk igenom den vilket ger en gedigen erfarenhet genom mina 15 år som trafik skadad.

Men nu är jag anhörig till en nyss ung vuxen som det heter. Som anhörig har man då för det första inga rättigheter alls att ens tycka, få säga, berätta eller ens knysta ett pip. Däremot kan jag gå med min mamma eller pappa och andra kan gå med mig utan att nån sticker under näsan om sekretess, fullmakter och rättigheter. Det är facinerande tycker jag.
Att få bry sig om sin "unga vuxna" anhöriga det får man inte eller rättare sagt finns inget intressa från vårdsidan att lyssna fast man kan tycka att anhörigas berättelser vore av stor vikt om den sjuke inte kan uttala sig aknske alltid. Inget av en mammas t.e.x vetande är av vikt då. Är man dessutom sjuk kanske har varit med i vården och blivit kränkt förr och däremd inte har så gods tillit till den kanske man inte berättar allt? Det små små sakerna som kan ha enormt stor vikt i den sjukes rehabilitering kommer kanske inte fram?

I 2 år har jag sett min anhörige gå i ekorr hjulet nu, så ser jag det. En kort periods terapi utförd av någon med matmissbruk erfarenhet eller kompetens var satt på en patient med svår OCD och svår panik ångest näst intill döds ångest. DET har jag svårt att förstå det valet? Men jag kanske är dum vad vet jag? Nåväl. Efter det har det väl inte varit så mycket mer än några läkarsamtal nån gång , tror det är lätt räkneliga. Jo så medicinering givetvis så man kommer upp i nivån att allt ska bli jämna känslor, rak linje som jag säger om dessa. Har själv blivit på prackad dessa SSRI tror jag det heter medikamenter då man som nack skadad KAN bli deprimerad i framtiden hette de då..eller stänga av smärt centrat i hjärnen så är man av med värken för ett tag men inte skadan och orsaken till värken. Men lite detta då är man också ute i vårdapparaten så det slipper en för ett tag om msan nu blir så pass avständ vill säga "ironi" Men man blir ju inte botad utan avtrubbad från verkligheten anser jag. Därav har jag tackat nej då jag inte ens varit i närheten av depression. Den dagen den sorgen anser jag och då är kanske valet ett annat? Nu har jag levt med min nack skada i 15 år så jag tror att jag hanterar den rätt bra utan att bli avtrubbad.

Nåväl, 2 år har gått. En kort period av nån form av psykoterapi inget mer och den svåra OCD,n och panik ångesten består. Då finns en skola man kan gå i och måla och göra saker. Det är ju kanon. Dels finns den sjuke i en insats då av samhället men under tiden då? Efter 2 år som sjuk tycker jag man borde ha fått lite med intensiv hjälp kanske? Om jag går till mig själv efter min olycka så var 2 år oändlighet då man mådde dåligt..och man vill bara bli bättre och komma tillbaka till normala livet..så kände jag iallafall. Lite syndromet snabba ryck innan det faktiskt blir kroniskt bestående.

Att leva med svår OCD kan göra en person helt ruinerad dels. Det kan inte gå tillbaka till gamla saker utan måste inhandla nytt och nytt i ett..vips är man i träsket. Vanliga vanor och göromål i vardagen blir till Himalaya bestigningar. Det bara fylls på och när orken tryter kommer ångesten att man inte klarar av det enklaste och man är i cirkeln och snurrar likt en tornado. Det är så jag ser på detta som ser utifrån en friskt perspektiv och som anhörig till en svårt sjuk.

Jag blir matt, frustrerad och näst intill förbannad att inte mer åtgärdande terapier görs utan åren löper på känns det som. Jag känner en helt annan person i denna anhöriga. En person med enorm styrka, kreativitet, målmedvetande, planer för framtiden osv. Det är så jag känner min anhöriga efter massa massa år. Idag känner jag inte igen på många sätt, så mycket är helt förändrat, det är fruktansvärt tungt att lära känna en ny person för det är så jag känner det fast läkarna säger att så är det inte. Jag tycker rätt och slätt fel? Vart nu regelboken för sådant finns skriven? eller är jag rubbad som inte känner igen min anhöriga? Tydligen vet läkare alltid bäst så jag får väl sälla mig till det dumma då kanske? Jag vet vet väl vad jag levt med i 20 år eller? Å mig vetandes är jag fullt vid mina sinnes fulla bruk.

Jag ställer bara frågan varför det tar sådan tid? Varför när en människa mår påsykiskt dåligt ska det gå år, det fattar inte jag då jag ser det som att må dåligt är ju det jobbigaste som finns. Borde man inte ha mer omfattande hjälp, terapi och framförallt erfarna människor i ämnet då det faktiskt handlar ibland om liv och död.
En dag när det var en hemsk dag blir min anhöriga hänvisad att ringa mamma fast denna var på plats där det fanns personal. Ringa mamma? Mamma som inte ens får knysta eller andas då det behövs fullmakt..förlåt min ironi men jag ställer mig frågande bara. DÅ fick mamma hoppa in, enda gången sedan myndig passerades och utan fullmakt. I en rätt svår situation så passade mamma rollen helt plötsligt utan fullmakt och sekretess in.

Själv klart ställde jag upp och ilade iväg men kan tycka att var man vägg i vägg med terapeufter och what ever utrbildad personal, varför inte hjälpa då?

Ja det är kanske min helt ovetande roll i detta med psykiatrin som en läkare sa en gång till mig då vi skulle få höra om diagnosen vi anhöriga..citat; du har mycket att lära. Mina 20 år som mamma var inte tillförlitliga. Inte heller min syn det jag sett och hört var nått värt i den sjukes rehabilitering. Det synsättet har jag svårt att ta faktiskt att anhörigas berättelser erfarenheter skulle vara icke värda i en patients tillfrisknande. Ja jag säger inget om jag vore svårt psykiskt sjuk själv och mådde dåligt vilket jag aldrig gjort. Men en mammas berättelse var inte vatten värd för är man ung vuxen står man på egna ben, ja visst gör man det men åren tills dess raderas ju inte och det händelser som skett osv osv.

Nåväl, jag tycker det är konstigt att det gått 2 år och att det fortfarande är jobbigt i livet med massor, nya saker tillstött som jag ser det utifrån. Och väldigt lite adekvat hjälp i det hela. Jag menar försäkringskassan drar ju ut cancersjuka mitt i cellgifts behandlingar, andra svårt sjuka ska ut i arbete fast det inte kan stå på benen ens..men det kan kanske ligga i ett skyltfönster med nån klädtrasa på typ? Jag ironiserar det hela men det är nästintill så i verkligheten.

Varför går det så sakta i psykiatrin och vart tog specialisterna vägen där? 2 år av en ung människas liv är rätt långt då det är lätt att falla in i sjukdommen och bli fast där tror jag iallafall.

Jag som är frisk kan inte se nån positiv feedback, detta att komma ut i en tillbaka gång i "nomala livet" Bland friska typ. Näe jag ser inte detta faktiskt. Att vara på ett ställe där alla är olika sjuka ja till en början kanske då man är ny diagnostiserad men inte för länge..jag träffade andra nackskadade i 1.5 månader och det enda som var var att prata sjukdom..hur ont man hade, hur svårt det var osv..det drog inte upp mig direkt utan snarare neråt. Man ville ju bara bli fri från det, komma igen och återgå till det normala. Inte höra all tragik hela tiden. Är det skillnad på psyksika diagnoser tro? Jag jag fattar ingenting mer än jag ser min anhörige som inte alls mår bra då jag ser , hör från osv.

Det är fruktansvärt tungt att vara anhörig och bara stå och glo på sidan och inte få göra nått, fruktansvärt!!! Å det jag hört, sett hittills sätter jag bara ett stort ? till tyvärr! Men som sagt jag är inte utbildad inom detta så.