Den underbara helg jag hade tänkt mig slutade inte så underbart. Som vanligt med andra ord då det gäller mig *fniss* jo min kära och jag hann tur nog ut och äta på China och få i oss en härlig buffe. Jag fick en jätte fin ny kaffebryggare av honom alldeles vit och så hade vi precis kommit hem i valet och kvalet om vi skulle ut och dansa eller nått. Men bestämde oss tur nog för det som komma skulle att stanna hemma. Tacosen var uppdukad, vinet skulle öppnas , då ringer telefonen. Det var mamma helt förtvivlad. Pappa hade rasat igen och kunde nu inte röra sina ben alls och var liggandes på golvet. På med kläderna i en rasande fart och iväg över gården. Väl där ligger pappa på golvet och var helt slut. Han hade inte en tillstymmelse till känsel från midjan och ner, alltså förlamad. Andningen var lite dålig och han var sig inte lik. Mamma hysterisk och sprang runt med rullatorn och sa att nu får jag en infarkt till. Det var kaos. Min kära och jag försökte få upp honom åtminstone på sängen samtidigt som jag larmade ambulans. Men en förlamad människa på nästan 100 kg väger dubbelt upp. Jag med min redan totalt vridna rygg fick en låsning i bröstryggen som hette duga och min kära fick lägga sig som under pappa på nått sätt och kränga honom ovanpå sig upp i sängen.
När man väntar på ambulansen tycker man det tar år fast det körde med sirenerna. Han hade svårt med andningen och ville upp ur sängen och jag hade ju knappt krafterna och hålla honom nere. Kokhet var han och jag satt med kalla handukar och baddade honom i huvudet för att lugna medans min kära var ner och öppnade bommar och portar för ambulansen. Mamma irrade runt och jag kände mig enbart irriterad då hon hettsade upp sig helt i onödan. Jösses vi var där, det var under kontroll och vi skulle åka med in men då fick hon panik ifall hon skulle kollapsa som hon gjort förut då det hänt pappa nått. Ja vad gör man när man är 1 anhörig? Jag kan ju inte klyva mig till 2 och jag var ju tvungen att åka med in till sjukhuset.
Väl inne på akuten började han må sämre och vänster arm och sida började tappa krafterna och han kunde i röra vänster sida. Han såg inget och pustade rejält. Såg att benen var rejät svullna samt buken och jag fick lite små panik faktiskt då man fick tankarna till en stroke. Hjärt värdena som han går med hos läkare (PKU) var drastiskt sänkt och det är inget vidare då han inväntar sådan där elkonvertering eller vad det heter för att slå hjärtat i rätt takt..men när värden är för låga går inte detta och nu var det i botten tydligen vilket kan göras om man slarvar med medicin. Vet ju inte om han gjort det? Svårt när det blir äldre och är lite virriga mellan varven att veta.
Men efter en 40 minuter började färgen komma tillbaka och han fick syrgas mmm och även armen blev lite bättre. Han började snacka och skämta som han alltid gör så det kändes lite som faran var över. Men efter en lång natt tog det iallafall kvar honom för observation och blev sedan hemskickad i dag mitt på dagen. Vad det var som hände vet det inte riktigt men det lutade åt hans virus sjukdom sarkoidos. Denna virus slog 1994 ut hans nervbanor i benen och han har sedan dess för att hålla eländet i schack måstat ta kortison alltid. Minsta halva tablett han trappar ner kommer en galen 40 graders feber, tokfrossa och som influensa sjuk i hela kroppen. Den härjar än i dag i kroppen men med rätt dos kortison kan han hålla den lugn.
Så klockan 4 i morse kom jag och min kära i säng helt medvetslösa. Först efter en vecka med andra saker fullt härjandes och han som inte mådde så bra sedan detta. Nu får det vara slut på eländen tycker jag. Nu måste jag i väg akut i morgon ala 400 kr för att förhoppningsvis få min rygg på plats igen så jädra drygt.
Jag vill bara ha det lugnt nu ett tag och definitivt inte se en akut mer på ett tag.
Det är en tråkig sak kvar nu och det är vår väns sista resa på lördag, begravningen. Den kommer bli tuff också. Men ett måste och jag lär väl som jag alltid gör när jag går på begravningar gråta ögonen ur led. Det är som att alla sorger och bedrövelser kommer upp till ytan vid en begravning och då gråter man för allt. Så detta har jag kvar nu.
Fars dag iall ära firade vi med akutens kaffe ur automaten klockan 1 i natt då vi kom på att, just ja det är fars dag ju *fniss* En liten annorlunda sådan med andra ord.
Nu blir det ett tidigt sänggående för jag är helt slut efter denna vecka och helg *pust*
På återhörande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar