Måndag igen

Måndag förmiddag och vädret är gråare än blyerts denna dag FY! Tog en rejäl sovmorgon vilket var rätt skönt om än inte kroppen tycker det då den blir stel av det. Men ibland behövs det massa massa timmars sömn även om ryggen skriker av värk utav det.
Haft en underbar helg som alltid om än det blev lite avbrott i den med Ålands kryssning osv. Men efter 24 timmar fick jag hem min kära och kunde mysa igen.

Massa tråkigheter nådde honom under resan och kan väl säga att vi sitter i lite samma båt med vissa saker i vårt liv. Visserligen ligger jag nått år före och har gått igenom liknande tråkigheter och vet ju hur tungt det är. När en anhörig förändras, blir sjuk etc. När man inte längre har rätten att hjälpa för den anhörige har blivit ungvuxen..ja det handlar givetvis om våra barn. Val i livet det gör när det blivit vuxna eller att det blir plötsligt sjuka som min dotter blev mitt i allt och fick diagnosen svår OCD/panikångest. Ja jag vet hur överjävligt det är att bara stå vid sidan om och se på och inte ha som det säger i Sverige när ens barn blir myndiga, man har ingen rätt till nått som förälder. Det är faktiskt rent sagt så krassa att man blir idiotförklarad om man vill hjälpa till, hos myndigheterna. Det jag mött under senaste åren undrar jag verkligen om det har egna "barn" eller ens empati i kroppen?

Bara för att ens barn växer upp och fyller 20 eller 21 så försvinner ju inte kärleken till ens barn för det. Man vill att det ska gå väl för dem, att det ska få det bra och givetvis vill man hjälpa/stötta så gott man kan vare sig det är 21 eller 35. Herreje min mamma hjälper mig ibland fast jag är 49! Men se det får man inte i Sverige efter det fyllt myndig. Då ska man hålla käften och glömma att man ens haft ett barn rätt och slätt. Föräldrarskapet slutar vid myndig i Sverige och man har inte rätten att tycka, känna eller bry sig. Inte heller få öppna munnen för att tala om saker som kanske inte kommit fram som skulle vara en stor del i en rehabilitering etc. Näe man är nollad som förälder och tysnadsplikten sektretessen är det stora svaret då. Men i vissa lägen då myndigheterna inte riktigt klarar av då hänvisar det lustigt nog till just mamma Haha!!! Konstigt det där att sekretessen förvinner ibland då myndigheten inte klarar av? Lite dubbelmoral kan jag tycka och rent av maktmissbruk. Å lustigt att lagen kan tänjas då?

Ja jag har ju gått igenom detta för bara nått år sedan då min dotter blev svårt sjuk. Nu är det min käras tur fast på ett annat sätt men ändå lika och jag vet hur överjävligt det är. Man tror aldrig man ska bli människa igen och kunna vara glad. Man undrar vad man gjorde för fel vilket självklart inte är orsaken till förändringar och val det gör i livet. Men man tror ju så då man inte kan nå fram längre. Jag lider med honom då jag vet hur dåligt man mår och hur hjälplös man känner sig uhu!! Mest av allt att det inte finns nån hjälp för sådant här utan det måste gå så långt att det slår sig psykiskt för då har man rätten att åka till psykakuten typ. Men varför i herrans namn ska det behöva gå så långt? Nu har jag turen att vara ett energi knippe och med en åsnevilja att reda ut saker och hitta rätt *fniss* Jag ger mig liksom inte förrens jag hittar rätt. På gott och ont och mycket svett och tårar men det har varit värt varenda tår när man väl hittat rätt sen. Jag fick hjälp av kommunens anhörig stödjare som var den goaste person jag stött på faktiskt. Helt underbar människa att prata med och få vrida och vända på tankarna man hade men framförallt att få godkännande att släppa taget och inte känna sig skyldig och framförallt att få tillåtelsen att faktiskt rå sig själv och skärma av det man inte kan påverka. För min del = släppa åsnerocken.

Efter mitt samtal lärde jag mig att just skärma av och faktiskt se till mig själv också och mitt mående i det hela. Att vara anhörig till nån som förändras, blir sjuk osv är inte nådigt och är det dessutom unga vuxna kan man inte fixa och dona längre som när det var barn. Det väljer sina val i livet och hur det gör det, rätt eller fel kan jag inte påverka längre så är det bara men jag behöver inte vara en del av det om jag inte vill och mår dåligt av det och jag har all tillåtelse att säga nej jag också. Lite så. Om än det är skitsvårt då man i alla år varit mamma eller pappa och alltid sett till det bästa i ens barns liv. Ja mig tog det 1.5 år att acceptera och lära mig se på det hela på ett sätt som inte påverkade mig att göra mig ledsen varje dag..så jag vet hur han mår just nu och det är skit rent sagt. Men med mina erfarenheter kan jag hjälpa lite med tips om stöd osv. Klarade jag detta som knappt kunde gå ut förr vissa dagar för jag gråtit så ögonen var helt igensvällda osv då fixar han med detta till slut. Vi har ju varann.

Ja livet är fasen inte lätt. När barnen var små tyckte man det var jobbigt ibland med sömnlösa nätter, kolik och sjukdommar men det som kom i högre ålder var etter värre..småbarnstiden var rena rama havsbrisen *fniss*

Jag har nog också haft lite bonus då jag jobbat nästan 3.5 år som stödperson och utbildat mig till det sedan jag blev skadad själv. Har mycket gratis med mig från den rollen. Även om när det drabbar en själv är det nått helt annat så sitter som rötterna där iallafall till verktygen att faktiskt ta sig igenom det mesta på nått sätt. Men även jag behövde hjälp till självhjälp då det tjorvade ihop sig då det begav sig.

Ja hualigen säger jag...men inget är för jävligt för att inte besegras så länge det inte dödar en brukar jag tänka.

Dagen iall ära ska gå i slapphetens tecken. Jag och min rygg är inte bästa kompisar idag så jag får ge vika lite. Lite mer kaffe och små pyssel ska nog göra denna dag bra med tror jag.

Ringde faktiskt just anhörigcentrum med då jag ändå var på G och hörde mig för och hittade personen jag gick hos som var en enormt go person att prata med. Så att få en tid var inget problem, det känns gott. Allt går att lösa bara man hittar rätt i djungeln.

På återhörande!