Man skulle kunna skriva en bok om sjukvården. Hur den fungerar eller rättare sagt inte fungerar *fniss* Jag har skrattat sedan jag gjorde mig ett konto på mina vårdkontakter där jag själv kan läsa vad det skrivit om mig. Massa läsning och mycket som jag själv aldrig fått höra att jag har.
Det jag tycker är lite lustigt är diagnoskoderna efter 15 år.
Huvuddiagnos
Diagnos: Långvarigt svårbehandlat smärttillstånd
Diagnoskod: R521
Kronisk: Nej
Aktiv: Ja
Diagnos: Rehabiliteringsåtgärd, ospecificerad
Kronisk: Nej
HUR kan nått som dagligen i 15 år pågått inte vara kroniskt? Och som hela tiden eskalerar och blir värre?
Diagnoskod R521 = Kronisk behandlingsresistent smärta. Hur kan man säga det då man inte försökt behandla den? Hade man behandlat den i tid då den kom och varit intresserad då hade den kanske inte eskalerat? Jag behandlade mig själv det första åren privat eftersom vården INTE hjälpt mig. Jag fick bra resultat men det handlade om att ha råd! Råd hade jag inte då jag levde på sjuklön och all min inkomst gick åt till att söka läkare. Hade jag fått kontinuerlig vård , den jag hade råd till hade jag kanske inte mått så här men jag hade inte råd att betala privat vård. Likadant hade man fått hjälp inom rimmliga gränser = vårdgarantin så hade det heller inte blivit kroniska tillstånd och följder pga väntan tror jag. Ta bara 8 år för att få en menisk åtgärdad, inte klokt ju! Å allt pga PRESTIGE i många fall. Ja tvi vale!
Men det värsta var nog ett samtal med en läkare jag aldrig träffat. Hon läste av dessa papper man får rita i på kroppen vart smärtorna sitter. Å jag har smärtor så gott som i hela min kropp utom i ena armen. Till dessa papper fick man fylla i ett stort formulär med frågor som. "skrattar du åt samma saker som förr" "har du fjärilar i magen och är orolig" "tycker du om samma saker som förr att göra" mm mm Efter 15 år har man ju lärt sig leva med helvetet. Man har ju 2 val att välja på. Göra det bästa av det möjliga eller lägga sig ner och ge upp. Jag har valt det första och jag lever som förr med undantag att vissa saker går inte att göra längre och jag måste ta det lugnare, lyssna på kroppens signaler och vissa dagar är sämre än andra. Rätt och slätt ställer man om utefter dagen ser ut. Men efter 15 år och ett toppen rehab som jag hamnade på har jag fått verktygen att leva ett så bra liv det går med allt och mycket handlar om acceptera. Så länge man inte accepterar det nya så pågår kampen och det blir tungrott givetvis. Nu kan man givetvis inte acceptera till 100 det helvete man fått men till den grad att det blir drägligt iallafall. Å visst tusan har man dagar man skulle vilja dra nått gammalt över sig och önskade att allt var som förr men det tror jag även friska har, för det har ju sina problem. Alla har vi problem av nått slag. Livet är inte ett rosa moln man fluffar runt på vare sig man är sjuk eller frisk. Tror inte det.
Men se det tyckte inte denna läkare att jag skulle vara så glad som jag sa. Jag var för positiv och FÖR glad i mina svar Haha!!! Då hade jag förträngt att jag var så sjuk som det var ritat på papprena Eh??? Snacka om att trycka ner en patient som verkligen kämpat att få ett drägligt liv trots allt.
Näe enligt denna läkare ska man må skit och inget annat då man har det jag har. OKEJ? Det är väl att dra alla under samma linje kan jag tycka. Vi är inte lika alla smärtpatienter och tror man det är man inte rätt person på stället kan jag tycka. Bara för att man har en positiv syn trots allt innebär det ju inte att man har mindre ont än en som ligger ner och valt den banan det borde väl läkare ändå förstå ?. Men hon ville absolut ha mig till en psykiatriker för jag var för glad för att vara så sjuk som jag var. Självklart ställde jag upp på det för att bevisa eftersom hon inte trodde på mig Hehe! Å det blev ett långt besök, ett trevligt sådant tycker jag men läkaren hade i frågeställningen utan att säga det till mig skrivit. Diagnos: Observation för misstänkta psykiska sjukdomar och beteendestörningar.
Så kan det gå om man är för glad, positiv minsann *fniss* Men hon gick bet tanten. Jag var så positiv som jag sa vilket är lika med att jag faktiskt fått en bra start efter min olycka i form av toppen rehab och hjälp att acceptera det jag hamnat i. Å det tackar jag ALFTA REHABCENTER i ALFTA för. Utan dem vette katten vart jag varit nånstans idag. Jag blev friad beteendestörningar och psykisk sjukdom pga min positivitet Haha!!! Men lite skrämmande kan jag tycka att synen är på detta vis i sjukvården. Att man sätter smärtpatienter i ett fack att alla är lika??
Jag säger som så jag att det borde kanske varit läkaren som skulle gjort denna analys? *fniss*
Ja mycket kan man läsa i "mina vårdkontakter" som man inte ens vetat om. Spännande läsning! Å massa diagnoser man inte ens visste att man hade Hehe!! Kan varmt rekommendera dessa sidor att göra ett konto för att läsa vad det säger om en.
Dessutom är det ypperligt att ha tillgång till detta då läkare idag inte är så snabba med att lämna ut info om provsvar osv. På denna sida kan man läsa provsvaren långt innan man får det från läkaren. Ett exempel bara att bekanta gått månader och inte fått svar på viktiga saker vilket är skrämmande också. Jag tog prover i förra veckan pga mina buksmärtor och inte en själ har ringt mig men jag vet nu svaret. Med tanke på att jag ev skulle självmedicinera fram till svar så borde ju ett svar kommit då man fick odlingen? Men icke då.
Ja så kan det gå i ekorrhjulet minsann!
4 kommentarer:
Jag läste om mig men det var så deprimerande läsning så jag orkade inte läsa allt... :/
Jag är nog lite för blödig tror jag.
Näe deprimerande vette katten om jag kan säga om min..snarare blir man förbannad att det ljuger och inte talar om sanningar. Det söker massa det inte har befog för men sanningen skiter det i. den är ju den viktiga för mig typ. At tjag t.e.x lider av myofaciellt syndrom vilket jag fått förklarat nu är att jag faktiskt inte kan träna mina muskler då det är det som tar stryk om man har det. Å som jag tränat och varit sjuk och sjukgymnaster har undrat om jag är lat typ. Där har jag svaret . Det verkligt viktiga har de tinte sagt men saker som inte alls funnits tecken på gräver det efter, det gör mig förbannad ;)
Ja visst kan man bli lite depp att man dragit på sig så mycket genom åren. Men för mig handlar de tom att man inte fått hjälp i tid och det har blivit sekundäära saker. sådant är piss trist. men men så länge de tinte dödar är det väl okej då om man nu prompt måst eha massa *fniss* Stämmer det för dig i journalerna då?
Jo, det lilla jag har lyckats läsa stämmer någorlunda bra med verkligheten. Jag orkar inte bli arg längre, det är som om luften gått ur mig liksom. Jag har kämpat så jädra mycket för min hälsa de sista tio åren att jag kommit till en punkt då jag gett upp allt. Har blivit lite apatisk gällande min hälsa och orkar inte bry mig längre. Försöker bara ta mig igenom dagarna och överleva helvetet som i bland uppstår. Blir så förbannat trött på allt emellanåt att jag vill hoppa i sjön men i dag har jag haft en bra dag. Tack gode gud för att de dagarna finns... ♥
Jag förstår din ilska mot sjukvården för jag har själv varit i den svängen att de inte tror mig eller vägrar behandla det jag lider av. Man kan spy i avsky och likförbannat så behöver man deras hjälp... Man sitter liksom fast.
Det är också jobbigt när den ena läkaren säger si och den andra så. Du är tapper vännen och jag hoppas du vinner kriget mot dem, själv har jag gett upp för länge sen.
Du har en enorm styrka och ett stort mod och din ilska hjälper dig framåt på vägen men är det värt det? Gör det inte också ont att alltid behöva strida för din rättighet? Blir du inte förbannat trött emellanåt? Hur finner du ny styrka att gå vidare?
Vad skulle hända om du också gav upp och sket i allt? Skulle du lida mer eller skulle du finna en slags frid?
Jag har funnit en slags acceptans som har en grundläggande känsla av frid i själva uppgivandet. Ett slags lugn, en slags stillhet. Apatin jag känner är nog färgad av min sorg över att livet gör så jävla ont i bland.
Lycka till med sjukvården. Jag hejjar definitivt på dig!
Kram!
Näe jag kan ju inte ge upp då jag står év inför en operation där man ska sätt ain elektroder i min ryggmärg och en pacemaker i skinkan om jag inte får detta med tarm och urinblåsa att funka med enklare metoder. Sista utvägen är stomi. Jag vägrar göra sådana ingrepp då man inte testat det mildare varianterna som jag har rätt till. Det kan gå att få tillbaka mina signaler om man bryter nervsmärtorna på vissa ställen och då SKA det bara försöka med det innan jag gör dessa stora ingrepp.
Är det alla mina smärtor som gjort att signaler från hjärnan slutat fungera ut till organen ska man försöka på annat vis innan man går in i ryggmärgen. Tänker inte ge mig på denna punkt. Att smärtorna eskalerat är sjukvårdens fel att det inte trott på mig och det är anmält och godkänt och pga att smärtorna blivit kroniska pga slarvet så är det också godkänd invaliditet. Det har förstört så mycket för mig att jag ger mig inte förrän rättvis skipats. skulle jag ge upp nu innebär det ett liv med MEGa blöjjor och avföring och urin rinnandes dagligen, det går bara inte. De tär alldeles för mycket elände för att jag ska acceptera det helt enkelt så jag måste kämpa på och få rättvisan Hehe!!!
Ja det är inte lätt minsann men trägen vinner, det gör den. Jösses vad jag bråkat mot försäkringsbolag och annan skit och fått rätt till slut. O ja det är mastigt men för mig skulle det vara mastigare att lägga ner jag skulle aldrig på sinnesron som mitt liv ser ut nu. Jag kan inte acceptera detta då det går att åtgärda om det bara vill.
Ja tvi vale man ska vara yber frisk för att orka vara sjuk Hehe!!!
Skicka en kommentar