En lite sorgsen dag i dag. Satt i telefon och pratade med min mamma och vi diskuterade en del människors ålder som vi känner. På Ratsit kan man ju gå in och kolla när alla är födda och så kom jag bara på att gå in på en gammal jobbarkompis sida. Vet att han varit svårt sjuk ett långt tag med en sjukdom man inte överlever ALS. Men när jag söker på honom så finns han inte vilket innebär att han inte längre finns med oss här i jordelivet. Så sorgligt! Jag är ju som jag är och har ju väldigt lätt till både skratt och gråt och det var inget att hejda denna dag att få gråta lite. Hela hans liv var så tragiskt på nått sätt. Jag var runt 24 och han var 13 år äldre då vi jobbade i hop och jag minns massa samtal vi hade på den tiden och han berättade om sitt liv. Han hade nyss förlorat sin fru i cancer då och blev ensam pappa till 2 barn och det var en massa annat vi pratade om. Saker som jag som 24 åring tyckte var hemskt då kommer jag i håg. Jag tyckte hemskt mycket om honom som person och jag hade helt klart känslor för honom. Tror faktiskt det var lite besvarat men omständigheter gjorde det omöjligt för hans del.
Jag minns ett par gånger jag bjöd över honom då jag bodde ett tag i Stockholm på den tiden. Han blev så glad men alltid alltid var det nått som kom i vägen hela tiden. En konferens resa vi gjorde satt alla grabbarna i hytten och var lite på lyse utom jag då som inte drack alkohol. Han såg inte att jag låg på en överslaf den gången och lyssnade på deras snack. Då säger han att jag vill så gärna bjuda C till St Petersburg en weekend men jag är så jädra feg för att fråga Hehe!!! Senare på kvällen blev jag illa sjuk i halsfluss och 40 graders feber på båten och var tvungen att gå ner i hytten. Han sa att jag kommer efter om en liten stund och så sant så knackade på min dörr minuterna efter jag lagt mig. Feg som jag då var vågade jag inte öppna dörren och så där höll det på i alla år, ja jösses!!! Jag visste att han var blyg och jag vet inte hur många gånger jag skulle fråga om att gå ut och käka, fika name it och alltid alltid kom nått precis i vägen. Det blev aldrig av. Senare genom åren ha rjag tänkt av och till på honom och jag har jag försökt ta kontakt via brev men har aldrig fått nått svar. Vet inte om sjukdommen tog hårt och han inte ville visa eller varför? Senast vi sågs var på vår chefs begravning i början av 90 talet. Ja bara så tragiskt och jag hade verkligen velat skicka en blomma eller nått. Har kollat lite då och då och sett att han bott kvar men nu är det väl nått år sedan men idag finns han inte registrerad och jag hittade att han dog i april förra året. Så vila i frid!
Nåväl, lite dämpad stämmning denna dag med andra ord. Men i morgon bitti kommer min kära och det längtar jag så till. Sågs idag och han hjälpte mig ploga upp min parkering som såg bedrövlig ut och sandade så fint så man kan gå där vilket man knappt kunde innan. Han är bara för go han!
Nu blir det lite mat, pyssel och sen nedräkning morgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar