Ny dag och har precis fått veta att den flicka som kastade sig ut från balkongen i helgen klarade sig i alla fall. Men hade fått göra omfattande operationer mm och har efter detta en lång vägs vandring. Det går ilningar i min kropp då jag tänker på hur föräldrarna mår i detta med. Vet ju hur psykiatrin fungerar att man så fort en ungdom entrar 18 års åldern så är allt vad föräldrarna säger orelevant. Finns inte ett intresse att lyssna på en förälder då, den som känner ungdomen mest. För att inte tala om vården hujedamig!! Mata den sjuke med tabletter och ställ den i en kö till nån form av rehabilitering ett halvår år framåt i tiden ungefär. Har man tur får man en kompetent behandlare om inte en som flummar bort tiden eller blir satt hosa någon med helt andra kompetenser än den sjukdom man har bara för att det ska se fint ut i papprena att man gör nått och man mår lika dåligt efter rehab som innan. Vid behov och jobbiga stunder mata på med lugnande medicin. Det är psykiatrin det fyfarao!!! Var med en gång på en session och i ärlighetens namn var jag alldeles svettig av undran och ilska VAD det egentligen höll på med??? Tackade min gud att jag inte var sjuk och fick den hjälpen för då hade jag blivit ännu sjukare kan jag säga. Frågan var om inte behandlaren var sjukare än patienten???
Jag har ända sedan i lördags bara tänkt på denna flicka och det värker i kroppen för jag vet hur det är, hur man som förälder också mår då ens käraste mår så dåligt och det känns som man står i en orkan med motvind och allt man vill är bara att få sitt "barn" må bra igen. Hur vansinnigt orolig man är hela tiden för att nått ska hända och hur lite stöd man får som förälder i allt detta.
Rent krasst är det så att man mår så dåligt som anhörig också och skulle behöva all hjälp för att hjälpa och när sanningen visar sig så finns inte ett skit av det. Som förälder ska man axla på sig superman dräkten då , bita i hop och vara stöttepelaren bara så där. Vet själv hur många nätter jag låg och vred och vände mig med ångesten i halsen och hade inte nån jag kunde få prata med. En kväll var det bara nog för både mig och min familj. vi tog bilen upp sent en kväll till psykiatrin och jädrar i mig vi måste också få säga nått! Tänkte som så att jag går inte därifrån förens vi får prata också. vi hade turen att få det med en underbar sjuksköterska. Det gav oss lite mer ork att orka vidare. Att se sitt barn må så dåligt det finns inget värre kan jag säga och man är ingen robot man är människa med känslor, behov mm. Till det jag stött på under resans gång vill jag bara säga oj oj!!! Det har mycket kvar att lära. Frågade två personer då det begav sig om det själva hade barn och det hade de ju inte. Näe kunde tro det! Med lärdommar från skolböckerna det är inte samma sak som att vara i verkligheten. Har man inte varit i den verkligheten ska man inte sitta och ge order utan snarare läs på om empati och hur man behandlar med utgångspunkt från det!!!
Det är en hemsk värld vi lever i och med alla krav, måsten de har det som växer upp i dag det är sannslöst!! våra barn blir vuxna i förtid nästan för allt det måste vara. Reklampelarna visar idealet på hur du ska se ut kroppsmässigt mm mm, skolorna har allt högre krav och alla barn ska gå i samma fack och bara köra på. Man glömmer att ALLA är inte lika och att man måste se till varje individ men vårt samhälle gör att det som inte kör i yttre banan det får ta smällarna senare i livet för det finns inte resurser att se till att alla är inte stöpta i samma potta. Hänger du inte med, sorry!!! Det är mentaliteten idag i vårt land! Å vad blir summan av det? Jo psykisk ohälsa. Jag är så tacksam att jag är född på 60 talet och fick min barndom och min ungdom. Det är det få som får idag.
Stödperson som jag varit en gång i tiden gör att det kallar på nått vis, det sitter i ryggmärgen. Kan bara ana vilka frågor dessa föräldrar sitter med i dag och vet hur lite info man får då man egentligen borde överrösas med det osv. hur ensam man känner sig då ens "barn" mår så dåligt och hur mycket man faktiskt har i behov att få prata, prata och prata. Vrida och vända. Ofta försvinner också ens så kallade vänner i detta. Det är då det visar sig vilka ens riktiga vänner är sanna mina ord. På gott och ont! När min dotter blev sjuk blev jag snabbt vars om vilka mina var, det var få som stod kvar kan jag säga. Idag är jag tacksam att jag blev av med dessa falska människor och vissa har inte ens hört av sig och frågat hur det gått, hur jag eller min dotter mår idag. Till dessa säger jag bara, ni får igen det var så säkra! Jag skulle bara vilja springa över och trösta dessa föräldrar bara vara en som orkar lyssna rätt och slätt för det behöver man. Ja jag hoppas innerligt att det får den bästa hjälpen nu och kommer tillbaka.
Dagen i övrigt blir lugn då jag har en häst dag i morgon med start 8.30. då börjar kampen om mitt knä IGEN! Fjärde gången gillt då Haha!!! Efter det blir det träning på eftermiddagen. Så all vila behövs till att orka flänga runt i morrn.
Det är sol, ca 20 grader så det ser hyffsat ut. Jag ska inmundiga lite kaffe för att vakna till efter en natt då jag säkert varit vaken en gång i timmen med ont överallt.
Så på återhörande!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar